Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idé, om hwilken wi påminnas genom dess afbilder i naturen och i
den sedliga werlden.
Men, om ock dessa afbilder aldrig fullt uppnå sina mönster,
så äro dock konstens werk ännu ofullkomligare; de äro
"efterbildningar" af det natursköna, de äro blotta bilder af bilderna. Det är
endast skenbilder af tingen, wäsenlösa schemer, som konsten skapar,
och endast filosofen, icke skalden eller konstnären, kan tränga till
tingens sanna wäsende. Såsom konsten bedrifwes, snarare skadar än
gagnar hon; ty hon smickrar affekterna, retar sinnligheten m. m.
Konstwerken ställer han derföre lägre än alla solida och
allmännyttiga arbeten. — Som bekant är, förwisar Plato skalden från sin
ideal-stat; dock menar han derwid endast den skald, hwars
efterbildning — poesien och alla konster äro efterbildande — afser att smickra
menniskans sinnliga natur och reta hennes passioner. Ur
ethisk-politisk synpunkt tillägger han konsten den förtjenst, att hon kan
inwerka bildande på medborgaren, utweckla hans kärlek för det sköna
och så göra honom lämpligare att bidraga till statens ändamål;
men för att kunna werka detta måste konsten ställas under statens
uppsigt. — Den gudomliga skaldeinspirationen, diktar-wansinnet,
skildras wisserligen som en höjning i själens stämning, men
hwilken icke är förenad med samma klara insigt, som den filosofiska
inspirationen eger; den är en aningsförmåga, ett instinktmässigt
träffande af det sanna.
Platos underskattande af konsten och den sinnliga skönheten kan
förklaras derigenom, att han förwexlar det skönas idé med idén i
dess allmänhet. För Plato war idén det första; det war hans
utgångspunkt, war det, som filosofen först skulle söka fatta.
Sinnewerlden endast erinrade om idéwerlden och erbjöd det ämne, i
hwilket det ewiga kunde inwäfwas. Föreningsbandet emellan båda war
hwad Plato kallade "kärleken" eller driften att ombilda det sinnliga
till en, om ock alltid ofullkomlig, afbild af det högre. Men hans
idéwerld war alltför skarpt skild från werkligheten; öfwergången
emellan båda kunde han icke förklara, icke förklara sättet, på hwilket idén
kom till uppenbarelse i den sinnliga mångfalden. Derföre kan han
snarare sägas hafwa uppställt än löst det skönas problem. Sjelf
som filosof en konstnär, lågade han af "kärlek" till det i sig sköna,
hwilket han fattade som ett med det sanna och goda och såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
