Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant icke behäftadt med sinnlighetens tomma flärd, och han
ringaktade det sinnligt sköna, hwars form icke tillät det högsta
innehållet — det medwetna sanna — att framträda så rent som uti
filosofien. Hans odödliga förtjenst är dock att hafwa häfdat det skönas
ideala halt.
Aristotelis åsigter kunna i wiss mån betraktas som ett
fullständiggörande af Platos; de punkter, wid hwilka den ene med
förkärlek uppehållit sig, har den andre endast med lätt hand widrört.
Utgick Plato från idén som det första, så är idén twertom det sista
för Aristoteles. Han utgick från det i naturen gifna, den i
utweckling inbegripna werkligheten, och som filosofiens yttersta mål sätter
han uppdagandet af det wäsentliga i denna utweckling, d. ä. idén,
som sålunda för honom icke blir något från utwecklingen skildt, utan
dess princip. Hans esthetiska betraktelser utgå derföre från gifna
konstwerk, och åt det sköna som abstrakt begrepp egnar han föga
uppmärksamhet; han icke ens definierar det sköna. Hufwudarbetet
för den Aristoteliska esthetiken är hans Poetik, och bland poesiens
arter är det hufwudsakligast Tragedien och Epos, som uti den
behandlas[1]. Hans åsigter om det sköna och konsten i allmänhet
måste man leta sig till ur Poetiken och spridda yttranden i
Rhetoriken.
Äfwen Aristoteles sammanblandar det sköna med närliggande
begrepp, ja han nyttjar uttrycket "skön" äfwen om mathematiska
figurer. Såsom det skönas wäsendtliga bestämningar uppgifwas:
ordning, delarnes organiska förhållande till hwarandra, symmetri,
begränsning och en wiss grad af storhet, så att konstwerket hwarken
är för litet eller för stort. Dessa bestämningar, huru rigtiga de än
kunna wara, säga dock icke hwad det sköna är; men man ser likwäl
af dem, att Aristoteles liksom Plato haft för ögonen den werkan,
hwilken idén såsom ordnande enhet frambringar i mångfalden. Deraf
den bekanta läran, att det sköna är "enhet i mångfald," en
bestämning, som wäl träffar in, men hwilken, för att wara uttömmande,
förutsätter swar på denna fråga: hwarigenom skiljer sig enheten uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
