Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kants esthetiska åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Kants esthetista åsigter.
råde. Sedelagen, som utgör den apriori gifna principen idet prak-
tiska förnuftet, bjuder nemligen menniskan att handla utan allt af-
seende på det sinnliga, ja, ofta i strid med deß fordringar, och ut-
wisar sålunda, att menniskan är medlem af en annan werld ån den
smuliga. Denna öfwersinnliga werld är frihetens werld, d a.den
är icke bunden af naturnödwändigheten. Sedelagen är blott möjlig
under förutsättning af frihet (sjelfbeftämning), vch omwändt är en
fri eller sig fjelfbestämmande (alla werkningar från det sinnliga ute-
slutande) wilja nödwändigt en sedlig, så att sedligheten följer ur fri-
heten genom blotta analysen af deß begrepp
Det teoretiska och det praktiska förnuftet bilda sålunda hos Kant
en skarp motsats; en "oöfwerstiglig klyfta« åtskiljer dem Dock måste
han för att rädda menskliga wäsendets enhet känna sig uppfordrad
att söka en förmedling emellan båda. Men att söka en förmedling«
emellan sinnligt och öfwersinnligt, emellan natur och frihet, war att
uppställa ett problem, hwars lösning gick utöfwer gränserna af Kants
ursprungliga ståndpunkt, hwilken just beror på fasthållandet af mot-
satsen dem emellan. Ehuru derföre K. werkligen genombryter skran-
korna af sin föregående spekulation, så förklarar han dock, för att
rädda konsequensen, det den förmedlande princip, han uppställer,
blott har subjektiv betydelse, blott är att betrakta såsom en ledande
ide för wår forskning, om hwilken wi icke kunna weta huruwida
den eger någon motfwarighet i werkligheten. För att nu finna
denna princip införer Kant omdömeskraften i en ny form. J all-
mänhet fattad är omdömeskraften förmågan att tänka det enskilda
såsom innehållet under det allmänna. År det allmänna (regeln,
lagen apriori) gifwet, och det särskilda derunder fubfumeras, så för-
far omdömeskraften bestämmande. Är åter blott det särskilda
gifwet, och omdömeskraften har att leta sig till de allmänna former,
under hwilka detta särskilda stall fubsumeras, då förfar den reflek-
terand e. Det gifwes nemligen i naturen sådana former, hwilka
icke kunna hänföras under de apriori gifna lagarna, de nemligen,
hwilka tyckas förutsätta ett i naturen werksamt och det mångfaldiga
till enhet bindande förstånd. Dessa uppkalla omdömeskraften till
att söka en ny lag, ur hwilken de kunna förklaras; och denna nya
lag, som den reflekterande omdömeskrasten uppställer, är begreppet
om naturens ändamålsenlighet i dess mångfald. Ändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
