Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kants esthetiska åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Kanto esthetiska åsigter.
skild åskådning, som är måttstocken för bedömandet af ett indi-
viduums öfwerensstämmelse med deß art. Deß bildande förklarar
Kant så: inbillningskraften reproducerar förut hafda åskådningar af
samma slags föremål (af menniskor) och låter så den ena bilden
liksom falla på den andra, hwarigenom artens normalmått erhålles.
Normaliden är sålunda den emellan alla de hwarandra olika indi-
viderna swäfwande bilden af hela arten. Den är icke skönhetens
hela urbild, utan den form, som för skönhet är oundgänglig; den
är blott rigtigheten i framställningen af arten. Endast det all-
männa, icke det specisikt karakteristiska hos en individ innehålles i
normaliden, hwarföre t. ex. ett fullkomligt regelmässigt ansigte in-
genting säger, emedan det ej är karakteristiskt — Förnuftsidön
gör sedligheten till princip för bedömande af gestalten; gestaltens
skönhet beror då derutaf, att den är ett synbart uttryck af sedliga
ideek, hwilka behekkfea mennistans inre. Ett sådant feouhetsideats
rigtighet bewisar sig deri, att det icke tillåter någon sinnlig tjusning
inblanda sig i wålbehaget wid det stöna och dock låter oß i detta
taga stort intresse, hwilket sednare åter bewisar, att bedömandet
efter ett stönhetsideals måttstock icke är ett rent esthetistt, icke ar ett
blott smakomdöme n).
«) Med normaliden tyckes Kant mena normen för bedömandet as
det blotta yttre as gestaltens skönhet, och med förnuftsiden normen för
bedömandet af det inre, det sedliga, så widt detta i gestalten kommer
till uttryck. — Men huru dessa båda sferer sammanstämma till en wer-
kaa, det sår man icke weta; enligt Kant kunna de det icke ens. Förnuftss
iden utesluter allt sinnligt stoff och kan icke deras asficierasz bur stalldå
det sedliga kunna i gestalten framträda? Och om det sköna skall hafwa
sin grund i kunskapsförmögenheternas harmoniska lek, wåckt as ett sinn-
ligt föremål, hur kan det då wara en framställning af det sedliga, som
med sinnligheten ej har att beställa? Genom nppställandet as detta ideal
råkar Kant i motsägelse mot sig sjels och går utöfwer det esthetiska ge-
bitet; detta wisar sig i hans erkännande, att bedömandet ester ett ideal
icke är rent esthetiskt, det synes äswen derntas, att han nödgas förklara
det den fria skönheten icke är ideal. Detta oaktadt är dock denna punkt
särdeles märklig; den förråder bäst Kanto sträswan att gå utöfwer sitt
eget system, förråder huru djupt han kände behofwet att grunda smakomi
dömet äfwen på något ursprungligt och Hels-ständigt hos det stöna objek-
tet sjelft. Wisserligen säger han, att« idealet endast ligger iden bedö-
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
