Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kants esthetiska åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Kants esthetista åsigter.
Sammanfatta wi hwad Kant läker om skönhet, sä innehåller
det, att det sköna har formell ändamålsenlighet utan förutsättning
af ett bestämdt ändamål och wäcker ett intresselöst, allmänt och nöd-
wändigt wälbehag.
Det sublimas analytik. Sublimt kallas det, som är ab-
solut stort, d. ä. som är öfwer all jemförelse stort. Säga wi,
att något är stort, fä förutsätta wi något, hwarmed det jemföres;
men det absolut stora har ingen måttstock utom sig, utan blott i
sig sjelf; det är en storhet, som blott är lik sig sjelf. J jemförelse
med detta är- allt annat litet. J naturen sinnes ingenting, som
icke har något större öfwer sig; det sublima är derföre icke att
att söka uti naturen, utan ensamt i wära ideer. Men naturföre-
mål, som synas oß stora, kunna wäcka till lif hos oß dessa ideer.
Och det bruk, som omdömeskraften gör af wissa föremål för att
hos oß wäcka känslan af en öfwersinnlig förmåga, är absolut stort.
Det, är således wär själsstämning, som är sublim, men objekterna
sjelfwa äro det icke; och det sublima kan äfwen bestämmas som det,
hwilket är sä beskaffadt, att endast förmågan att kunna tänka det
bewisar en själsförmögenhet, som öfwerng hwarje smulig måttstock.
Liksom det sköna, fä behagar icke heller det sublima genom be-
grepp. Det förutsätter liksom det sköna ett reflexivnsomdöme, hwil-
ket är enskildt med anspråk på allncängiltighet. Men de- skilja sig
i följande hänseenden. Det sublima beror icke af öfwerensstämmel-
sen emellan inbillningskraft och förstånd, utan emellan den förra och
förnuftet u), så att om det stöna syntes som framställningen af ett
obeftämdt förståndsbegrepp (ändamålsenligheten), så synes det
sublima som framställningen af ett obestämdt förnuftsbegrep; ty
formen war hufwudsaken wid det förra, men det sublima kan äf-
wen sinnas i ett formlöst föremål, om detta neml. wäcker föreställ-
ning om det obegränsade (förnuftsbegreppet), förestäldt som en
totalitet. Wid det stöna kom det an på qualiteten; wid det sublima
beror allt på quantiteten. Den lust, som båda wäcka, är olika:
det sköna wäcker en direkt lust, men det sublima en indirekt, en ne-
gativ, emedan wid ästädandet af det sublima wära lifskraster ögon-
«) Om förhållandet emellan inbillningskraft och förnuft se nedan
noten 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
