Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kants esthetiska åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knuts esthetiska åsigter. s 37
der, blir menskligheten i wår person icke förnedrad. Att wi hår
besinna oß i säkerhet, förändrar icke denna sjelfkänslas natur, ty
wälbehaget, som uppkommer, grundar sig endast på den wäckta käns-
lan af wår frihet. Äfwen här ligger således det sublima icke i na-
turen, utan i subjektet; och sedt ur relationens synpunkt år det
sublima i naturen en makt, i förhållande till hwilken wi wäckas till
medwetande om wår öswerlägsenhet «).
20) Om man närmare granskar Kants förklaring af det sublima, iå
stall man finna, att han icke lyckats att återföra det matematiskt och
dynamiskt sublima på en och samma källa, eller rättare, att hans bestäm-
ning på det sublima träffar strängt taget endast in på det matematiskt
sublima, ty endast de matematiskt sublima föremålen wäcka tanken på
"det absolut ftora," på detsöfwersinnliga substrat, "som öfwergår hwarje
sinnlig måttstock." Wid det dynamiskt sublima åter år frågan om
en natnrmakt. som genom sin öfwerwäldigande kraft hänwisar oß på wår
andliga frihet.
Wid det matematiskt sublima angiswer han som orsak. hivat-före wi
finna naturföremålen sublima, att wi underlägga dem genom en snbreps
tion (förwexliug) den aktning, wi hysa för wår egen, på förnuftet sig
grundande bestämmelse Wid det dynamiskt sublima omtalas ingen sådan
snbreptionz men Kants mening tyckes wara, att wi hår underlågga na-
turkraften tvår wiljas oändlighet, wår frihet. Kants teori om subrep-
tionen är ett wigtigt moment i hans låta om det sublima; ja den grun-
dar sig till icke obetydlig del på denna teori. Kant låter subreptionen
inträda, sedan subjektet kommit till besinning derom, att den sanna oänd-
ligheten ligger uti deß egens ande. Men har detta wäl fallit mig in, så
lärer jag tvål icke sedan förwexla min egen oändlighet med föremålets;-
utan det blir då slut med allt det imponerande hos detta. Det är wäl
sant, att en dylik subreption ligger till grund för allt objektivts eller
natur-sublimt; men den hwarken föregås eller efterföljes af besinning,
utan foktwarar omedwetetså länge objektet på mig werkar som sublimt;
den egendomliga lusten, som följer på den första känslan af—olnst, består
deri, att jag liksom lefwer mig in i föremålet, känner min egen oänd-
lighet så som wore den-af samma art som den, hwilken jag hos före-
målet tycker mig förnimma; det är en wexelsnbreption. Men denna sub-
reption upphör inom de högre arterna af det sublima, inom detsnbjektivt
sublima. Detföre har Kant icke heller någon plats för det subjektivt
sublima,- ehuru han strängt taget icke talar om annat, ty objekten kunna
ju enligt honom icke kallas sublima.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
