Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Schillers esthetiska åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0
60 Schillers esthetisk- äsigter.
Slutligen wilja wi omnämna en är 1801 utgiswen afhand-
ling "Ueber das Erhabene," med hwilken Schiller liksom wän-
der tillbaka till utgångspunkten för sina esthetiska betraktelser och
söker ett uttömmande uttryck för det sublima. Kant hade icke kun- «
nat pä ett gemensamt begrepp återföra det matematiskt och det dy-
namiskt sublima (se kap. 1 not. 20). Schiller söker derföre att här
uppställa en bestämning, som träffar in pä beggedera. Det sublima,
säger han, är ett hämmande af wär fysifta kraft, hwarmed dock är
förenad en känsla af lust; ty ehuru sä wäl den tvär uppfattning
öfwerstigande (den matematiska), som den förderfbringande (den dy-
namiska) naturen påminner oß om wär inskränkning, sä upptäcka
wi dock wid äsynen af denna natur genom reflexion det bestående
tad i känslan och shnnerligast den sentimentala stämningen förträffligt
skildrad; men mindre lycklig är han i att förklara dessa häda stämnin-
gars härledning, liksom han ock synes förblanda sjelfwa konstnäröstämnins
gen med konstwerkets objektivitet, och derigenom blir det ofta oklart, hu-
ruwida han med de nyttjade benämntngarne welat antyda en historisk
olikhet eller en för alla tider och i alla litteraturer bestäende åtskillnad i
konstnärswerksamhetenz han anför Shakspeare och Göthe som exempel pä
naiva skalder, och ä andra sidan Virgilius, Horatius, Euripideö som exem-
pel på sentimentala. Men äfwen om med det naiva och det sentimentala
skall uttryckas motsatsen emellan antik och modern, fä äro dessa uttryck
ej lämpligt walda och deras definition föga lycklig. Den sentimentale
skalden, säger han, höjer verkligheten till ideal, werkar genom det oänd-
liga, har twä principer: verkligheten som gräns och det oändliga som
ide; den naive verkar genom begränsning och har en princip: naturen.
Wiöserligen ät det sant, att i den sentimentala fantasistämningen är skal-
dens blick rigtad pä iden och efter denna mäter han werkligheten, hwaremot
den naive nöjer sig med den form iden tagit i hans tids och nations
medwetande och svinner derigenom ät sin diktning en större objektivitet;
men härmed är icke uttryckt en skillnad emellan den antike och moderne
skalden, ty äfwen hos de moderne, t. ex. i folksängerna, sinner man denna
naivitet, och hwad angär sjelfwa de i definitionen begagnade uttryckssätt,
kan inwändaö, att äfwen den naive höjer werkligheten till idö och att
äfwen den sentimentaleö werk mäste synas som en princip. Ty all äkta
konst, ej blott den antika, framställer iden i sinnlig form, och om äfwen
den moderne skalden har att framställa en brytning emellan natur och«
ande, stall dock sjelfwa denna brytning, denna dubbelhet, framställas tett
obrutet andligt helt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
