Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Hegels esthetista system
J enlighet med denna metod delas hela systemet i trenne de-
lar. Den första framställer iden i och för sig, det rena tänkandets
lagar och former, hwilken wetenskap är Logiken; den andra fram-
ställer det rena tänkandet, som satt sig mot sig sjelft som objekt,
öfwergätt till natur, föremålet för naturfilosofien eller weten-
skapen om iden i deß annorledeswarandez den tredje framställer iden,
som ur naturen äterwänder till sig sjelf, eller andens filosofi,
vetenskapen omsden ur sitt annorledeswara till sig återkomna idön.
Anden genomgår i sin utweckling twenne ändliga former, innan den
hinner sin högsta form; den första är anden som enstildt subjekt eller
den subjektiva anden, och den andra är anden som de mensk-
liga samhällena, den objektiva anden. Andens sista och högsta
form är den absoluta anden, under hwilken form anden full-
komligt fattar sig sjelf och blir genomskinlig för sig sjelf. Inom
denna sfer antagas widare tre utwecklingsformer, allt ester som den
absoluta anden fattar sig under den sinnliga åskådningens, under
föreställningens eller under tankens form, hwilka former motswara
konsten, religionen och filosofien «). J konsten är det ab-
’) J inledningen till läran om idealet uti "Föreläöningarne öfwer
Esthetik" redogör Hegel för konstsilosofiens plats i systemet och deß för-
hållande till de öfriga disciplinerna. För att på ett ställe sammanföra
hwad om detta ämne hos Hegel förekommer, meddela wi här en kort
framställning af nämnde inledning.
Den i ändligheten inwecklade menniskan, som aldrig fullständigtskan
lösa motsatsen af subjektivt och objektivt, af inre frihet och yttre nöd-
wändighet, söker en annan, en högre region, der alla ändlighetens mot-
satser finna sin slutliga lösning. Detta är den högsta sanningens region,
och i den hafwa motsatserna förlorat sin makt och gällande kraft,· sä att
friheten, skild frän nödwändigheten, icke är absolut sann, lika litet som
den för sig isolerade nödvändigheten Dei manliga medwetandet kommer
aldrig utöfwer denna motsats, men filosofien fattar de motsatta lederna
säsotn upplösande sig uti hwarandra och bringar dem i full enhet och
harmoni. Att fatta denna sannings begrepp är all filosofis tips-gift Men
ett är sanningens begrepp i sig, ett annat är deß motswariga existens-
sorm; en sådan har det icke i den ändliga werlden, der båda sidorna äro
skilda ät; den har det först der, hwarest de twä motsatserna icke stå i sin
reela sjelfständighetemot hwarandra, utan blott gälla som ideella, till fri
harmoni försonade momenten Lifwet inom denna den absoluta an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
