Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Heger- esthetifrq system.
tet. Skall iföremålet wara skönt, måste detta wid blotta åskådani
det inlysa. Den af wanan eller wetenskaplig forskning wunna kun-
skap om detta sammanhang och denna enhet är icke tillfyllestgörandez
ty i båda fallen tänka wi hivad wi ej se, och wid det sköna kom-
mer det blott an på att se. Det rätta sättet att betrakta det na-
tursköna är hwad Hegel kallar "eine sinnvolle Anschauung der
Naturgebilde." "Sinn" har en dubbel betydelse och utmärker så
wål de yttre sinnena som en saks betydelse; och Hegel menar med
detta uttryck en åskådning, i och med hwilken äfwen föremålets be-
tydelse omedelbart uppgår för betraktaren. Men det är i ostiljaktig
enhet med hwarandra, som det inre och yttre uppfattas, om begrep-
pet som sådant blir man ej medwetenz allt stannar här wid anin-
gen. Om man sålunda wid åstådandet af ett natutföremål anar
deß motswarighet med sitt begrepp, och om wid deß betraktande lem-
marnes totalitets inre nödwändighet och sammanhang uppgår för
sinnet, då kan ett sådant kallas skönt. Längre än till denna aning
om begreppet tränger ej åskådningen af naturen som skön. Denna
uppfattning blir dock obestämd och abstrakt. Äfwen i djurlifwet,
naturslönhetens höjdpunkt, är själen arm och abstrakt; det inre fram-
träder icke i det yttre såsom ett inre, ty djursjälen är icke för sig
den ideela enheten och kan dersöre ej som sådan uppenbara sig. Först
det medwetna jaget är enheten för sig. Genom sin gestalt låter
djuret blott ana en själ, ty den har endast det grumlade skenet af
en sådan, har den liksom ett doft, som breder sig öswer det hela·
Denna obestämdhet är det i naturskönheten bristande och det som
wisar hän på det konstslöna.
Då således uti naturskönheten själslifwet är obestämdt och in-
. slrånkt, få åfwen deß yttringar en abstrakt karakter, och man har
derföre att fästa sig wid wissa den yttre formens och materiens
egenskaper såsom de för naturskönheten wäsendtligaste. Sådane äro, -
hwad den yttre formen angår: regelmässighet, symmetri, laglikmäg-
tighet, och hwad sjelfwa materien angår: enkelhet och renhet i ton,
färg, gestalt o. s. w.
Det naturskönas brister angiswas wara: t) Omöjlighe-
ten för det organiska lifwets enhetspunkt att i mångfalden tvinna
åstådlighet. Djurgestalten är höljd af hår, fjäll m. m., på deß yta
kan icke det inre lifwet wisa sig; menniskokroppen har wäl denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
