Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Hegels esthetista system.
wer sitt eget jag och uppfattar gud såsom immanent iskaldens eget
utwidgade och befriade inre; deraf denna lycka, denna frossande sa-
lighet, som utmärker den persiska poefien. Alla yttre förhållanden
så genom detta uppfattningssätt en sjelfständig herrlighet-, skalden
lefwer deras lif och är öfwerallt hemmastadd; lider han, så är detta
ödets oföränderliga beslut, och det stöter icke hans lugn. Så Hafiz.
Äswen i medeltidens kristna mystik återfinnes det panteistiska åskåd-
ningssättet. — Som exempel på sublim konst anföres judiska
poesien. Judendomen wet icke af någon bild af Gud. Gud har
wäl skapat werlden, men står utom den, och mennistan samt natu-
ren kunna endast derigenom tjena till att åskådliggöra Gud, om de
i motsats till honom framhållas i, deras ändlighet. J erkännandet
af fin intighet och i Gads pris och ära sätter mennistan sin ära
och tröst CDavids Psalmer), och naturen fattas blott som ett för-
herrligande biwerk till Guds makt. Oaktadt känslan af ett oöfver-
stigligt swalg emellan mennista och gud har dock mennistan här en
relativt större frihet. Hon kan i sin ändlighet sätta sig upp mot
Gud, wara ond; ty walet är hennes.
Den medwetna symboliken eller den jemsörande
kons tformen. J det sublima motswarade wisserligen icke betydelse
och form hwarandra, men då den förra behöfde den sednare, så rådde
dock dem emellan ett förhållande af allmän och nödwändig art. Ste-
get till söndring tages fullt ut, då betydelse och bild betraktas såsom
warande fullt främmande för hwarandra, så att de endast godtyck-
ligt hänföras på hwarandra genom ett subjekt, som emellan dem
upptäcker en eller annan likhet. . Junehåsllet kan icke här wara det
absoluta, utan år af inskränkt och mindre omfattande art. Konst-
formen är långtifrån någon högre, utan till innehållet begränsad,
och mer eller mindre prosaisk till formen förlorar den sig i det wan-
liga medwetandet. Det jemförande subjektet utgår antingen från det
yttre eller från betydelsen. De olika arter af symbolik, som upp-
komma, då den sinnliga företeelsen tages till utgångspunkt, och i
den en betydelse inlägges, äro: Fablen, som skildrar tilldragelser
nr djurwerlden, hwilka genom sin motswarighet med menniskowerl-
dens förhållanden kunna tjena att framställa en allmän sedlig lära
eller en klokhetsregel; Parablen, som för samma ändamål tar
sina ämnen ur menniskowerlden; Ordspr åket, som år ett ur hwar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
