Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Hegels esthetiska system.
just det, att guden synes pä engäng ingången uti och höjds öfwer
sin fumliga gestalt (det mot det särskilda negativa momentet i an-
den), förorsakar den fläkt af sorg, som mången tycker sig förnimma
wid anblicken af de antika gudabilderna. —- Af det fridella lugn,
som karakteriserar den ideala guden, följer att han endast bör fram-
ställas i hwila eller· i harmlösa situationer; dock har häruti olika
konster mer eller mindre frihet. — Ett gudomligt, som antagit in-
dividuell gestalt, splittrar sig nödwändigt i en mångfald af gudar
med bestämda karakterer. Arten af denna karakter är nyß skildrad;
hwarje gud är en"bestämd, men äger äfwen de andres egenskaper,
och gränserna äro pä en gäng satta och utplånade. Den grekilla
gudakretsen kan derföre icke bilda ett systematiskt helt, der hwarje
naturlig eller andlig makt har sin representant. Men individuali-
serandet stannar icke wid blott karaktersbestämning Säsom indivi-
der träda gudarne i beröring med annat, komma i werksamhet, och
derigenom uppkomma närmare bestämningar och drag, hwilka tilläg-
gas enskilda gudar och hwarigenom deras individualisering först blir
fullständig. Dessa drag hämtas dels frän de symboliska naturrelis
gionerna, ur hwilka gudarne leda sitt ursprung, ehuru hwad som
der hade symbolisk karakter, här blifwer handlingar eller händelser,
hwilka tillskriswas en wiß gud; dels hämtas de från lokal-förhållan-
den eller ock frän det förhållande, i hwilket gudomen räkar till den
konkreta werlden, till deß mångfaldiga naturföreteelser, menskliga
handlingar och händelser; i sednare fallet har skaldens fantasi fritt
spelrum. Men huru långt gudar och menniskor än fortskrida i par-
tikularisering, måste dock alltid i den klassiska konsten det substan-
tiella grundlaget bewarasz ty subjektet och substansen förblifwa i en-
het pä denna ståndpunkt. Likwäl ligger iindividualiseringsprincipen
en frestelse att fortgä till det rent tillfälliga, hwarmed sammanhän-
ger en« formens öfwergäng frän sublim skönhet till det angenäma och
retande. Ur detta härleder sig ocksä denna konstforms upplösning.
»Det klassiskas upplösning. De klassiska gudarne buro
inom sig sjelftva fröet till sin upplösning. Den individuella be-
stämdhet, som de hade, war icke i och för sig nödwändig; de
gäfwos genom den till pris ät tillfälligheten Det fanns hos
gudarne en motsägelse emellan deras höga wärdighet och deras
sinnliga skönhet, en motsägelse, som inom det äkta idealet uttryck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
