Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hegels esthetifa system. 171
absoluta subjektiviteten antager, kan hasiva följande former. Den
första är mennistan såsom den sig wetande, ende och allmänne gn-
den, i hwars lis och lidande uppenbaras för det ändliga medwetan-
det hwad anden i sin sanning är. Detta innehåll framställerkons
sten uti Kristi lif och hwad det-med står i sammanhang, såsom
Maria,.lårjnngarna, m. ni. Widare år uti den wanliga werklig-
heten den försoning, som i Kristus bles lefwande, ett resultat as
en kamp, en uppoffring as den egna subjektiviteten, för att tvinna
den högre; och derföre bliswa smärtan, lidandet och döden ämnen,
som den romantiska konsten måste behandla. Den tredje formen är
mennistan i sin egen lkretsz ändligheten bildar hår innehållet och
kan på twå sätt uppfattas, antingen ssom ett berättigadt element,
hwilket den försonade anden låter såsom sådant gälla, och ur hwil-
ket den låter utstråla sin egen assirmativa tillfredsställelse och inner-
lighet, eller ock kan hon fattas som något blott tillfälligt utan an-
språk på sjelfständig giltighet, och hwilket anden, för att komma till
enhet med sig, upplöser såsom negativt och ändligt.
Den romantiska konstens innehåll synes wäl betydligen inskränk-
tare ån den klassiska konstens, ty Olympkn är störtad och inga gn-
dar liswa mera naturen; men se tvi närmare till, så år snarare
innehållet oändligt utvidgadt, ty för denna konst ligger öppen helas
subjektets inre rika werld äswensom hela den yttre werlden i deß
relation till det inre. —- Såsom redan är antydt, blir principen
för det yttras gestalta-ide inom denna konst en annan än den war
inom den klassiska konsten. Häc år icke längre fråga vin den ideala
formstönheh genom hwilden tingen höjdes öswer timligheten och-alla
spår af deras förgänglighet utplånades Det romantiska har ttvenne
werldar: sinnets inre werld och den yttre werlden, hwilken, af anden
förlåten, nedsjunker till en blott empirisk werklighet, om hivats ge-
stalt själen det-före icke bekymrar sig. Det« yttre kan icke längre ut-
trycka anden, och stall det så göra, kan konsten tillwägabringa detta
endast derigenom, att hon åskådliggör, huruledes anden icke har sin
sanna tillwaro i det yttre, ntan detta tyder blott på det inre, på käns-
lan och på sinnet såsom på sitt wäsendtliga element. Derföre be-
kymrar sig den romantiska konsten icke så mycket om det yttres ge-
staltande, hon lemnax det i sin fulla frihet, låter det wara hwad
« det är, upptager det iden form, i hwilken det i werkligheten före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
