Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hegels esthetiska system. -223
såsom en harmonisk identitet af sedliga makter, uti hwilken ingen
störande rubbning ännu inträdt; kören är folket gentemot de för
ensidiga sedliga intressen handlande ·individerna. Kören deltager icke
i handlingen, utan, sjelf owerksam (ty hwarje handling skulle rubba
harmonien), uttalar den sitt omdöme, sina warningar och sitt med-
lidande eller ock anropar den gudarna. De handlande individerna,
som, lifwade af ett sedligt patos, råka i motsats mot andra och dy-
medelst i konflikt, äro icke karakterer i ordets moderna betydelse, icke
heller abstraktioner-, utan stå midt emellan båda som fasta figurer,
hwilka utan kollision i sig äro hivad de äro, utan att erkänna nå-
got annat patos än sitt eget och lefwande endast uti detta. Wid de
konflikter, hwilka de råka ut för, äro de likaså skyldiga som oskyl-
diga. Är menniskan skyldig endast i det fall, att walet stod henne
öppet, så äro de oskyldiga; ty de kunna icke handla annorlunda än
de göra. De handla nr ett bestämdt patos, just emedan de äro
detta patos. Då den ensidighet, som widlåder deras patos, år den
egentliga grunden till kollisionen, och ensidigheten uppkommer deraf,
att en bestämd individ görs en sedlig makt till sitt enda innehåll,
så måste individen gå under, om den sedliga harmonien skall äter-
stållas. Dock känner antiken- äfwen en mera subjektiv försoning, i
det hjelten friwilligt uppgiswer det ensidiga i sitt patos; men skall
icke detta uppgiswande skada karakterens gedigenhet, så måste det
wara en följd af en högre makts, en guds befallning. —- Den an-
tika kom edien framställer renast det komiskas begrepp, såsom det
ofioan blifwit skildradt. Aristofanis figurer äro Personer, för hwilka
det är omöjligt att inlåta sig i en handling, som kunde medföra
en tragisk konflikt, och göra de det, så uppenbara de en natur, som
nödwändigt omintetgör det, som de synas wilja sätta i werket.
Man ser på dem, att de aldrig hafwa inträngt uti några högre
intressen. De intressen, i hwilka denna komedi rör sig, äro wis-
serligen hämtade ur religionens, sedlighetens och konstens sustantiella
gebit; men genom det subjektiva godtycket och individernas dåraktig-
het omintetgöres hwarje, äfwen högt syftande handling. Huswuds
tonen i hela framställningen är dessa figurers orubbliga sjelfförtroende,
större, ju mera oförmögna de— äro att utföra sin företag.
Den moderna tragedien lemnar icke, såsom den antika gör,
karakterens subjektivitet outbildad, utan gör denna, som icke här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
