Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juledning. 3
,Så finna wi hos Vischer hufwudbegreppens anordning stun-
dom mera beroende af tredelningens yttre, än af en ur be-
greppens inbördes förhållande frarngående inre nödwändighet.
Så sinnet man hos honom begreppsbestämningar, icke ur sakens
eget wäsende hemtade, utan mera afseende att wara länkari
den dialektiska kedjan, ett fel, som dock korrigeras, då begreppet
under fortgången närmare utwecklaöz och så likna dessa begrepps-
utwecklingar praktfulla salar, i hwilka man inkryper genom trån-
ga dörröppningar.
Men den förnämsta och wigtigaste anmärkning, som mot
Vischerska systemet kan göras, är den, som asset sjelfwa hans
filosofiska ståndpunkt Vischer är pantheist, hans esthetiska system
är det, uti hwilket pantheismens princip är fullständigast och
med strängaste konsequens genomförd; ja, han säger rent ut. att
endast från pantheistisk ståndpunkt kan det sköna förklaras. Vischer
will ej weta af någon personlig gud; kristendomens gud är för
honom blott ett fantasiens foster Hans gud är den absoluta
iden, enheten af alla motsatser, hwilken icke som sådan uppenba-
rar sig på en enskild punkt i tiden eller rummet,ntan förwerkli-
gar sig i alla rum och i alla tider genom en beständigt sig för-
nyande rörelseproeeß.— Detta absoluta är dock icke något formelt
begrepp, tillägger Vischer. Men hivad är det då annat? Det
existerar ju endast för föreställningen och tanken. Det ärju icke
något annat än den abstrakta enheten af den oändliga utwecklin-
gens alla motuenter? Och detta absoluta wet icke om sig fjelst
såsom absolut, det är icke ett personligt, sjelsrnedwetet wäsende;
ty kan man härwidlag tala om sjelfmedwetande, så är detta ett
blott punktuelt, ett sjelfmedwetande pä hwarje enskild punkt, men
hwilket förswinner, då denna punkt åter upphäfwes i den oänd-
liga progressen. Sjelfmedwetandet, som först ger existensen nå-
got wärde för den ändliga menniskan, det saknar detta arma ab-
soluta. Skaparen är- fattigare, är eländigare, än det skapade.
Och hur kan ett sådant opersonligt oting producera person-
liga sjelfmedwetna wäsenden? Hur kan det gifwashwad det icke
har? Geijer har förträffligt framstått denna grundmotsågelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
