Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Det sublima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sublima. 63
att·han icke kunde göra annat. Romeo t. ex. selar, dä han
wid första underrättelsen om Julias död tänker på sjelfmord,
utan att sörwissa sig om uppgiftens sanning; men hade han
dertill haft nödigt lugn, dä wore han icke Romeo, wore icke den
eldnatur, som skalden behöfde såsom representant as den glödande
ungdomskärleken, och tragedien wore dermed upphäfd. Nu blir
,det så mycket tydligare, att subjektet, just då det i sin handling
utwecklar sin storhet, endast utwecklar sin gentöswer det stora
hela förswinnande, oändliga litenhet, och denna rörelse kan kallas
en ironisk.
Geuom kränkningen sättes emellertid hela den absoluta bat-
gruuden i rörelse, handlingen indrages uti en oöfwerskädlig kedja
af följder, så att den blir något annat, än subjektet dermed as-
sedt: detta igenkänner icke längre deri sin handling, men fortfar
det oaktadt att erkänna den som sin och taga deß följder på sig.
Dessa följder äro pä samma gäng det kränkta absolutahelas
reaktion mot den kränkande och medföra ät honom ett lidande.
Hur stort eller litet detta lidande än må wara, är det dock all-
tid ett oändligt, ty det är den inre andliga smärtan öswer att
se det sedliga ändamål förivridet och 1vaustäldt, hwilket för sub-
jektet war ett absolut. Lidandet står derföre alltid i missför-
hållande till skulden, men icke så till urskulden. Ty skulden är
urskuldens förwerkligande och dersöte lika allmän som den, och
dä urskulden på alla punkter alltjemt öfwergär i werklig skuld,
så är i den en totalsumma af ondt hopad, hwilken wid en werk-
lig skuld neddrages öfwer gerningsmannens hufwud. Sä Lear,
som i ett ruttet och sörderfwadt samhällstillständ genom sin
skuld, som blott är en willsarelse, ehuru en följd as det all-
männa förderfwet, drager öfwer sitt hnswud hela det mörka äsk-
moln,.som tidens sörderf samlat. Äfwen detta moment, dä sub-
jektet sträfwar att skapa ett godt, men ser detta blifwa ett för
detsamma ondt, kan kallas ett ironiskt. (Aristotelis peripeti jfr.
Del. l. sid. 8). Lidandet, fastän såsom inre ett oändligt, kan dock
i det yttre taga ett slut och förunna subj. att utföra sitt-wärf;
subjektet fattar lidandet i deß sammanhang, erkänner att det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
