Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Det sublima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dee sublimas 71
om bipersonerna i den föregående formen af det tragiska. So-
phoklis "Antigone", Shakspeares "Julius Caesar", m. fl. kunna
tjena som exempel på denna form.
J denna form af det tragiska är negationen den hårdaste,
emedan den sedliga wiljans innersta kärna i sig innesluter skul-
den, och i handlingens stränga dialektik allt framgår ur det inre
och intränger dit. Men emedan man här icke kan skylla på nå-
gon tillfällighet, hwad skulden angår, så kan man icke heller an-
klaga ödet för straffets tillfällighet, och derföre är denna form
den rättwisaste, försoningen den djupaste. Objektibt taget ligger
den positiva försoningen icke blott deri, att för ögonblicket werk-
ligen har skett, hwad enhwar af de kämpande sedliga magterna
fordrade, utan äfwen i den öppnade utsigt, att denna hårda lera
måtte för framtiden medföra en förlikning emellan båda, innan
det går till det yttersta. Subjekterna gå in i sig sjelfma, den
reflexion, som förr endast gick ut på att rättfärdiga det egna
berättigandet, omfattar äfwen den andres, hatet slocknar i kärlek,
och, erkännande att de felat, gå de wäl under, men i den sed-
liga harmoni, som swäfwar öfwer deras lik, är äfwen deras
förenade bild upptagen. —
Det sublimas subjektiva intryck. Litsom första intrycket
as det sköna, så är äfwen det sublimas första intryck på åskå-
, daten ett sinligt; men, i det sublima är sinligheten satt negativ
’ mot iden, och åskådaren känner sig derföre wåldsamt tillbakastött
wid sitt försök att gå samman med föremålet: det första intryc-
" ket är en känsla af olust. Men iden i det sublima icke endast
negerar den sinliga bilden, den är i bilden innehållen, fast den
på samma gång går ntöfwer den. Ästådaren, inbegripen med .
i objektet, erinrar-sig, att äfwen han är ide och så wäxer sub-
jektets jemnbördige ande samman med den oändliga ideniobjeki
tet, de gå båda upp i en ström, och det är som förde dem samma
stormwind upp mot höjden. Så uppkommer en genom olust
förmedlad lust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
