Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det komiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Det komiska.
hwilka på en gång nppburo subjektet och gingo wida utöfwer
det. Tillfälligheten war i det tragiska fjettrad. Här äter har
den inre så wäl som den yttre tillfälligheten fritt speltum, och
derföre råka de sedliga magterna in nti lifwets alla wanställande
och störande förhållanden. Det enskilda subjektet, som uppträder
såsom representant för en af dessa magter, har här samma iro-
niska öde som i det tragiska, enär det, då det will utweckla sitt
sublima innehåll, i stället wisar sin egen swaghet och detmed
äfwen idens. Men slutet på hela denna proceß är här ett an-
nat; ty tillfälligheten är nu i sin rätt emot det sublima, och
derföre synes idens störande icke som en subjektets skuld, utan
mera som ett werk af slumpen. Subjektet mißlyckas alltid, som
wi sett; det når aldrig sitt åtrådda mål; men, emedan det icke
är allwar med deß skuld, så är deß lidande icke heller ett oänd-
ligt, utan ett litet, ett öfwergående ondt, på hwilket alltid ett
godt följer: allt slutar med ett lyckligt tillstånd. Resultatet är,
att lifwets wanliga förhållanden i alla deß tillfälligheter synas
som något godt och lyckligt. J det komiska sinnes ingen skilnad
emellan en negativ och positiv form; men deß renaste form mot-
swarar tragediens högsta på så sätt, att äfwen den högsta ko-
mik uppkommer genom en dialektisk brytning emellan komiska «
subjekten
Det andra momentet är den led, som är motsatt den
förra och störer den. War den förra leden eller det sublima det
oändligt stora, få är denna det oändligt lilla; den är bildens i
tid och rum begränsade enskildhet samt alla dermed gifna former
af tillfällighet, och det icke blott yttre, utan äfwen inre, den är
det omedwetna i sjelfmedwetandet, det ofria i friheten. War
iden grunden för det oändligt stora, så måste det oändligt lillas
grund wara eller rättare synas wara idelöshei. Wäl gif-
wes det intet, som icke har del i iden, och det, som i ett fall
synes såsom idelöst, kan sjelft i sin ordning, jemfördt med något
lägre, synas som sublimt. Men om ett lägre under wissa wil-
kor, hwilka framdeles skola utwecklas, sammanstöter med ett högre
ideelt, så synes kontrasten emellan båda sä stark, att alla mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
