Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Poesien.
delst wäcka stämningen. För dessa ändamål anwänder han olika
medel. .
De medel, som tjena att åskådliggöra, äro dels direkta,
dels indirekta. Till de förra höra epitheterna, hwilka liksom
npptina den bild, som ligger frusen i det hufwudord, till hwilket
de fogas. Äfwen verber, mellanfatser ni. m. kunna bidraga till
att direkt åskådliggöra De indirekta medlen äro troperna,
hwilka åskådliggöra genom att förbyta begreppsmoinenter och i
stället för föremålet sjelst sätta en sida, en egenskap af det-
samma eller ock ett annat föremål. Metonymien sätter äm-
net, werktyget, tecknet, werkan och delen i stället för produkten,
den, som har werktyget eller tecknet, orsaken och det hela. Sy-
nekdoche sätter det konkreta i stället för det abstrakta, indivi-
den och arten för slägtet, men äfwen — och det, såsom det sy-
nes, i strid med poesiens individualiserande förfarande —- det ab-
strakta för det konkreta, slägtet för individen. Dock är att
märka, att i senare fallet personifieras alltid det allmänna, och
endast, om det sattas som ett lefwande personligt wäsende, blir
det poetiskt (t. ex.· den gladt blickandeshjelpenz swartsjukan, detta ’
grönögda odjur). Till personifikation sträfwa alla former af
det poetiska uttrycket och ej blott alla abstrakta begrepp, utan
äfter det sinliga; allt, som ej har eget lif, behandlas så som
hade en ande farit in nti det. — Metonyrnie och Synekdoche
låta föremålet wara hwad det är inom sin egen sfer och
hemta icke från främmande håll ett annat föremål. twingande
oß att genom en för dem båda gemensam egenskap jemföra dem
och förwexla dem med hwarandra. Det göra deremot metafo-
ren och liknelsen, af hwilka den förra utelemnar jemförelse-
partiklen och nödgar oß att som identiska skåda twå jemförda
företeelser; liknelsen deremot förbinder båda genom jemförelse-
sormlen. Lånar metaforen sin bild ur det själfulla lifwet, så
sammanfaller den i sin högsta oäh mest lefwande form med per-
sonisikationen, i det att bilden så drages in iföremålet, att den
blir, så att säga, föremålets själ. Jemförelsepunkten måste
haswa slående kraft. Föreskriften, att skalden skall hålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
