Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
354 Poesierr
sin känsla antingen berättande och skildrande wisar oß yttre ob-
jektet eller ställer för sin och tvår fantasi sin egen bild i ett
bestämdt tillstånd eller ock omedelbart utgår från sig sjelf och
uttalar sin stämning, men, då denna dock till slut är ontsägbar,
åter griper efter objektiva elementet och genom en dunkel sym-
bolik låter sitt själstillstånd reflekteras af sitt fysiska tillstånd
(t. ex. mitt hjerta är tungt, är krossadt). Äfwen för de först-
nämnda objektiva elementerna ligger iwiß mån en symbolik
till grund; det åskådade blir en spegel, förlorar sin sjelfständig-
het, och den hjelplösa känslan hänger sig fast wid det, försänker
sig i det för att genom det som sinnebild förhjelpa sig till ut-
tryck. Fullt tillräckligt är dock icke detta objektiva, och den rätta
lyriken är just den, som uttalar detta otillräckliga, det ordfattiga
i ordet; och likwäl är det endast medelst ordet som känslan kan
gifwa sig luft. Som uttrycksmedel begagnar lyriken widare den
direkta liknelsen; ja hennes behof att i ett annat klarare
spegla sin egen dunkla stämning, är så stor, att hon älskar att
medelst en fortlöpande och genomförd trop utweckla en hel känsla
eller tanke (t. er. Tegners "Floden"). Begagnar lyriken rena
tankar som uttrycksmedel, så böra de synas uppstiga ur känslan
och få ej framstå som det i dikten herskande, utan endast som
strålar, wid hwilka den rena stämningens clairobscnr söker ljus.
Äfwen wiljans rörelser kan lyriken begagna som medel; men i
en lyrik, i hwilken wiljans pathos bryter fram, måste känslan
wara det bestämmande elementet, ty eljest få wi tendenspoesi.
— Genom alla dessa medelsrörer sig den lyriska poesien iolika
tidsrigtningar, men hon är wäsentligen, i motsats till det för-
flutna i epos, hänwisad till den närwarande tiden. Det lyri-
ska koncentrerar sig på detta bestämda momentet; nu, just nu,
känner menniskan werlden så och icke annorlunda. Men ögon-
blicket förswinner på samma gång det födes och lemnar plats
» åt ett annat, och så är den närwarande tiden blott den städse
relativa punkt, från hwilken lyrikern mäter det förflutna och
det kommande, med andra ord: ifrån det närwarande wisar
han tillbaka på det förflutna eller fram på det kommande. —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
