Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poesien. 355 v
Liksom den lyriska poesien med hänseende till tiden är hänwisad
pä ögonblicket, sä har hon med hänseende till omfånget af det
objektiva, hon upptager, karakteren as punktualitetz hivad detta
subjektet erfarit eller upplefwat griper det i detta momentet
och pä detta sättet. Hivad som griper skalden eller att det
griper honom, detta är något tillfälligt. Dä det är subjektets
egna lisserfarenheter, som i lyriken. giswa sig luft, sä ligger ett
pathologiskt förhällande till ämnet helt nära och måste här ut-
tryckligen afwisas. Den sjuke kan icke framställa sjukdomen; en-
dast det sinne, som har kämpat sig igenom till den ideala fri-
hetens salighet eller har den helsans kraft, att kunna genomgä
äfwen de farligaste sjukdomar, endast det kan förklarad och idea-
liserad ätergifwa den skakning, af hwilken deß inre nyß warit
upprördt. Detta fria och universala sinne nedlägger i hwarje
enskild dikt sitt hela inre och sin känsla af universum, men som
en outwecklad, sä att, ehuru hwarje dikt är en mikrokosm, bi-
bringar den dock tydligt känslan deraf, att det gifwes otaligt
mänga andra punkter, hwilka först fullända werldsbildem Sä
kan endast en mängd lyriska werk skänka en bild af en person-
lighet, af ett folk, af werlden. Allt detta kan sammanfattas
deri, att lyriken skänker icke fä egentligen objekternas kroppar
som mera deras doft. Det bestämda sätt, hwarpä individuali-
teten och werlden gä samman i känslan, gifwer dikten deß doft,
och det högsta beröm, som kan uttalas öfwer en lyrisk dikt, är
att den har doft.
Den lyriska s tylen är till skilnad frän den episka hämm-
sad pä att mer läta oß ana, än tydligt uttala, att frän det
yttre tyda pä det inre och derföre icke utweckla i afmätt lugn,
utan raskt och med afbrott skrida fram. Häraf bestämmes äf-
wen den lyriska kompositionen. Den förbinder icke föreställ-
ningarne med hwarandra efter deras objektiva ordning, utan den
älskar spräng, hwilket gifwit· anledning att tala om den "lyri-
ska oordningen". Men dessa spräng haswa dock ett wißt sam-
manhang, ty känslan och stämningen förbinder ur sin synpunkt
föremålen med hwarandra. De äro alla uttrycksfulla momentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
