VH de äldre dansvisorna. Men dessa tyckas här utgöra blott ett slags uppmuntrande bihang till dansen, utan att vara den egentliga ledaren eller likasom grundämnet för densamma. De Skandinaviska sånglekarne förete ett alldeles motsatt förhållande. Deras skaplynne är helt och hål- let dramatiskt, ehuru de framställa en dramatik i dess första knoppning, sådan den utgått ur folkets äldre sånger eller de enkla dikter, hvilka utgöra dess skalde- lif och anspråkslösa förlustelse. Det ligger uti sjelfva arten af all folkpoesi, att den är mer eller mindre dramatisk. De första harpo- slagen hos en nation gälla vanligen gudarnes höga vä- senden och verksamhet, och derefter fädernas minnen samt deras bedrifter, under ledning af högre mag- ter. Men såsom folket ser handlingen för «ig gå i det vttre lifvet, sä diktas den äfven i sången, uti hvil- ken skaldens känsla stundom ger sig ett omedelbart uttryck. Härigenom blir både den mythiska och epi- ska dikten alltid mer eller mindre dramatisk, med in- blandning af lyriska elementer. Skandinaverna hade, från uräldsta lider, bibehål- lit sina mythiska Edda-sånger. Man torde få antaga, att vissa af dem (såsom fallet är hos andra gamla stammar*), blefvo begagnade vid gudstjensten, der de troligen afsjöngos och framstäldes i någon art dra- matisk dans. Sålunda uppstod en vana att i sång och handling utföra den episka diktens innehåll. Då den så kallade riddarpoesien sedermera efterträdde Edda qvädenas mystiska tonarter, fortfor det antagna bru- ket och romanserna blefvo icke blott afsjungna, utan ’) Cnhussac, La Danse ancienne et möderne. Tom. I; ch. 5—10.