man sökte äfvén att göra dem dramatiskt åskådliga, hvarvid de inströdda lyriska delarne lifvade känslan och eldade nöjet. På detta sätt förklaras enklast upp- komsten af en gammal mimisk dans i Norden, och sa- ken bekräftar sig ännu, då man närmare granskar de intill våra dagar bibehållna sånglekarne. Denna åsigl vinner ytterligare styrka genom all- mänt kända förhållanden. Bland inbyggarne på Faer- öarne, bebodda af utflyttningar från Skandinavien, fort- lefva ett stort antal inhemska qväden, hvilka behandla ämnen ur den nordiska Eddan, eller besjunga hjeltar ur Nibelungen- och Völsunga-cykeln. Dessa dikter be- gagnas till dans, fullkomligen på lika sätt, som hos oss vara sa kallade ringlekar *). Hvad som bevisligen in- träffat på ett ställe, har man all anledning att antaga äfven på ett annat, och sålunda erhåller den ofvan framstälda förslags meningen en till så full säkerhet gränsande bevisning, som man möjligen kan åstadkom- ma uti forskningar af denna art. Härvid är det tillika i hög grad betecknande, att ordet dans betyder, ”i det gamla språket, icke egentligen en kroppsrörelse, utan en sång, lämpad för flera personer, hvilka skola före- ställa en viss tilldragelse J 2). ') Udi deris Bröllupper, oc udi Juledagene forlyste de sig med nogen enfoldig Dantz, udi cn Kreds hafvende hin anden fat om Haanden, oc siungende nogle gamle Kiempe-Yiser. De- besj F ne ro ce et Fe ro a Res er a t a. Kiöbenhavn, 1673; s. 252. Jemnf. s. 308. — Kun det véd jeg, a t på Vågö [bland Faeröarne], bar man i umindelige Tider legt mangen en Dans efter den. [En åldrig kämpavisa om Skjold Björne- vceje]. Bra ge o g Idun. Bd. II, s. 181. — Se vidare: Ljngbje, Faeröiske Qvreder; s. VI, 8 och följ. 2) Olofsen j Re ise igiennem Island. Deel. I, s. 351. — Jemnf. Björn Haldorson Lexicon Islandicum. Or- det : Dans.