3. Honn haffuer sinn hugh altt till migh wendlt, Mitth hierte haffuer hon i göme; Thett är vdi migh så hårdelige spentt, Allt som thett låge i glöde. Ehwad thett är mere natth eller dagh, Hwar iagh fram fahr, Honn gåss mig aldrigh aff glömme. 4. Eenn crone aff guli så well besatt Medh perler och ädele stener, Medh 7) rubinner och demanter klare, Thenn höffues 8) minn käriste att bäi’e. För hennes dygdh och ödmiukhett 9) Honn haffuer migh betedtt, Enn fattigh karls lijke låther honn sigh ware 10). 5. Menn klaffere, tu äsl så vnderlig enn gäst, Tu pläger både wanke och fare, The ärlige pijger the tenkie well thett, The wette well huadh the skole göre JI). Gudh gijffue thenn klaffer både laster och skamm, Hwar han fahr fram, Som wenskap emillenn tua wenner will förmene. 6. Jagh kann intet mere (12 seije ther till Honn är minn hierteligh käre, Hennes tans kära. JI) O klaffare, liyad du äst un- derlig, 7) Som är ®) Önskar jag s) kärlighet, 10) Hon må väl vara min hjer- Du hafver så mycket att göra. Ehvar du ser två talas vid, Vill du till det värsta fram- föra. Ia) om henne qväda,