Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGÅNS VATTENOMRÅDE. 73
frukter av Scheuchzeria palustris och Carex ampullacea och därpå Sphagnumtorv. Drift-
avlagringen åter efterträdes uppåt av en c. V2 m. mäktig lövkärrtorv med al och björk,
som vid mikroskopisk undersökning även visat sig innehålla Sphagnum- och Amblystegium-
rester. Aven Phragmites- och Equisetumvviom förekomma däri. Lövkärrtorven övergår
uppåt i en starkt huminös skogsmylla, 0,6—0,7 in. mäktig, med jättelika tallstubbar på
olika nivåer, stundom den ena ovanpå den andra.1 Även denna torv har vid mikrosko-
pisk analys visat sig vara rik på Sphagnumrester, tydande på att moderformationen
utgjort en skogsmosse. Denna skogsmossetorv ekvivaleras närmast den forna sjön av den
på Scheuchzeriatorven följande stubbfria Spliagnumtovven, som når en mäktighet, uppgå-
ende till 1 å 1,5 m. Ovanpå skogs-(mosse-)torven, resp. Spliagnumtovven, vilar slutligen
ett utåt uttunnande torvmyllager, som vid mikroskopisk undersökning visat sig åtminstone
i den västligaste delen huvudsakligen vara uppkommen ur destruerad Sphagnumtorv.2
Närmare Rien (p. 5—7) är denna torvmylla rikligt lerbemängd. Den mäktiga gyttjan å
platsen för denna nu försvunna sjö täckes av ett blott c. 0,i m. mäktigt recent starr-
torvlager.
Granpollengränsen, som på grund av granpollenets sparsamma uppträdande i de
inre delarna är svår att säkert lägga, torde emellertid vid p. 3 falla på gränsen mellan
skogsmyllan och lövkärrtorven, vid p. 4 däremot i lövkärrtorvens undre del, medan den
vid p. 5 träffas något under 1. t. k.
Gränsen mellan lövkärrtorven och »svämtorven» — 1. t. k. — nedgår i allmänhet
omkring 2,25 m. under den förutnämnda strandlinjen, den troligen betydligt nedpressade
kontakten mellan Scheuchzeriatorven och Equisetumtorven däremot c. 3 m. under den-
samma. Närmast sjön stiger 1. t. k. hastigt, på 20 m. över 1. m. (mellan p. 6 och 7).
Riens ursprungliga passförhållanden har jag icke med säkerhet kunnat bestämma.
Passpunkten vid St. Flarka måste dock legat åtskilligt högre än den nuvarande av ett
tunt torvlager täckta gyttjeytan i Rien. Under förutsättning att den endast legat c. V2
m. högre än den nuvarande starkt sjunkna ytan, skulle. 1. t. k i den västra delen av
kärret nedgå c. meterdjupt under densamma.
Vid tolkningen av denna profil vill jag först påpeka, att Rien först sent erhållit
samband med Äsunden samt påverkats av dess vattenstånd. Förut har den genomgått
en fullt självständig utveckling. Under boreal tid stod Asundens vatten vid Horn minst
ett 10-tal meter lägre än Riens passpunkt (se Sillstad- och Hornsbergskärren). Genom
den av den olikformiga landhöjningen framkallade överstjälpningen steg emellertid vatten-
ytan i Åsundens sydliga delar alltmer. När vid slutet av den subboreala tiden den
olikformiga landhöjningen i stort sett torde avstannat (jfr sid. 88), kunde dock Asundens
vatten på grund av det rådande låga vattenståndet ej skölja in i Rien. Detta bör hava
inträffat först under den subatlantiska vattenstigningen, då de förut inom den lilla sjön
bildade torvlagren dels omedelbart dränktes, dels torde hava inkräktats av cuspidatum-
forinationer. Troligen anlades först nu den omtalade, med Åsundens högsta strandlinje
sannolikt korresponderande strandlinjen.
1 Man var vid tiden för min undersökning sysselsatt med att uppbryta ett flertal av dessa stubbar, som
småningon »krypa upp» vid torvens fortgående multning och destruering (jfr Viggbykärret).
2 Delvis torde materialet till torvmyllan hämtats även från den underliggande skogsmossetorven.
10—171148. S. G. U. Ser. Ca. N:r 16. Sundelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
