Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde - De olika skedenas begränsning inom Järnlunden—Åsunden—Ämmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGÅNS VATTENOMRÅDE. 87
Den olikformiga landhöjningen sedan en senare del av den boreala tiden, när de
boreala hydrografiska förhållandena som mest utpräglat inträtt och eken invandrat i trak-
ten, utgjorde inom Järnlunden c. 1,9 m. (s. 50), inom Asunden c. 5,6 m. (s. 85). A
sträckan Brokind—Hycklinge bör sålunda efter ifrågavarande framskridna skede av boreal
tid en olikformig landhöjning av c. 7,5 m., motsvarande en gradient av c. 2,1 m. pr mil,
hava förekommit.
En uppskattning av den olikformiga landhöjningen sedan den subboreala tidens
början å sträckan Brokind—Hycklinge kan man erhålla genom att antaga, att den olik-
lormiga, landhöjningen efter denna tid inom Järnlunden varit proportionsvis lika stor
som inom Asunden, nämligen c. 1,5 m. pr mil. Man finner då, att sedan övergången
mellan atlantiska och subboreala hydrografiska förhållanden inom ifrågavarande sjöar har
ä sträckan Brokind—Hycklinge förekommit en olikformig landhöjning av c. 5,4 rn.
Enligt godhetsfullt meddelande av Dr H. Munthe böra, enligt vad hans senaste
undersökningar givit vid handen, ancylusgräns-isobaserna för 65 och 55 m. ö. h. ungefär
skära resp. Brokind och Hycklinge, varför å denna sträcka efter tiden för Ancylussjöns
maximistånd bör hava förekommit en olikformig landhöjning av c. 10 m., motsvarande en
aradient av c. 2,8 m. pr mil. Jämför man nu siffrorna för den olikformiga landhöjning,
som försiggått sedan den boreala tidens äldre och senare del, med nyssnämnda höjnings-
tal för Ancylusgränsen, finner man, att de gruppera sig pä var sin sida därom. Härav
kan man med hög grad av sannolikhet sluta, att det boreala lågvattenståndet och den därav
gynnade igenväxningen begynt, om ock ej så lång tid, innan Ancylussjön nätt sitt högsta
stånd, men varat och pågått även efter denna tidpunkt}
Litorinagränsens isobaser hava hittills varit osäkert kända inom Östergötland och
norra Småland. Genom mina på grundval av dmtomamindersökningar där gjorda bestäm-
ningar av L. G.1
2 har emellertid framgått, att dess lutning å den mot Stångåns vatten-
område svarande delen av kusten uppgår till inemot 2 m. pr mil. Till ungefär samma
resultat har Dr Munthe, enligt benäget meddelande, genom interpolering kommit. Höj-
ningstalet för L. G. synes sålunda — som var att vänta — falla mellan detsamma sedan
slutet av den boreala och början av den subboreala igenväxningen. Den boreala igen-
växningen har alltså slutat före tiden för Litorinahavets högsta stånd, medan den subboreala
igenväxningen börjat efter denna tidpunkt.
De resultat, vartill jag hittills nått, stämma alltså väl överens med dem, vartill
Sernander, L. v. Post m. fl. på andra vägar kommit.
De olika skedenas begränsning inom Järnlunden—Åsunden—Ämmern.
Eftersom vattenståndets sekulära förändringar i de nu behandlade sjöarna otvivel-
aktigt hava ägt ett visst samband med landhöjningsstadierna och Östersjöns därav be-
1 Sedan ovanstående utarbetats, har jag funnit följande av G. DE Geer 1893 (s. 390) gjorda uttalande:
»Kunde man i sjöarnas historia påvisa ett skede, som motsvarade denna (= ancylushöjningen), hade man sam-
tidigt för första gången ernått ett medel att med större skärpa parallellisera inlandets torv- och sjösediment
med de marina bildningarna, vilket är av synnerlig vikt för en mera bestämd och detaljerad kännedom om
landets olika geografiska utvecklingsskeden.»
2 Resultatet av dessa undersökningar kommer med det snaraste att offentliggöras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
