Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGÅNS VATTENOMRÅDE. 108
ränen, men den ursprungliga passnivån torde befunnit sig obetydligt lägre än torvens
utkilande härstädes eller c. 116,5 m. ö. h. 1
Man finner sålunda, att passhöjden mellan Stångåns och Amåns vattenområden här
ligger omkring 6,5 m. högre än Stångåns vattenyta ovan Storebro och minst 7 in. högre
än passhöjden i Storebrofallet. Som landet även här höjts mer i norr än i söder,2 har
passhöjden tidigare legat ännu högre i förhållande till åkröken vid Storebro, i boreal tid
sannolikt c. 2 m. högre. Härav framgår, att Stångån icke i postglacial tid runnit
denna väg.
Under isavsmältningen torde till en början den sydbaltiska issjön hava nått denna
dalgång — dess gräns förlägges här av Munthe (1910 b. Pl. 2) till 120 å 130 m. ö. h. —
ehuru den snart på grund av landhöjningen torde hava avstängts till en isdäind sjö, som
växte mot norr, allteftersom isen retirerade. Denna isdämda sjö torde till en början haft
avlopp genom det nu skildrade passet, till dess senare nya avlopp (ev. i Vimmerbytrakten
— se Munthe 1. c.) öppnades längre mot norr. Sandlagret i bottnen av Storebromossen
har sannolikt avlagrats under detta issjöstadium.
Under interglacial eller praiglacial tid, innan den stängande rullstensåsen och morän-
avlagringarna bildats, har med all sannolikhet det vattendrag, som nu kröker vid Storebro,
runnit genom dalgången ned till Hulingen eller Ämån. Stångån torde sålunda i själva
verket vid Storebro hava urspårat, ehuru innan de i det föregående skildrade kärren och
mossarna började -sin tillvaro. Denna urspårning har fördenskull icke något positivt in-
tresse för den föreliggande undersökningen.
Man kan sålunda förutsätta, att Stångåns vattenområde vid Rimforsa, resp. Brokind,
alltsedan Äsunden och Järnlunden avskildes som självständiga sjöbäcken ur den baltiska
issjön eller det senglaciala havet, varit åtminstone i huvudsak detsamma.
Det torde nu vara till fyllest utrett, att sekulära vattenståndsväxlingar förekommit
inom Järnlunden—Äsunden—Ärnmern, oberoende av alla lokala inflytanden. Härmed är
också utsagt, att orsaken till dessa måste ligga i klimatologiska förändringar. Innan jag
ingår på diskussionen av vilka olika faktorer, som kunna hava framkallat dessa, skall jag
i korthet i överensstämmelse med den föregående utredningen karakterisera de olika
skeden, som kunna urskiljas i de ifrågavarande sjöarnas sen- och postglaciala historia på
grund av såväl vattenståndets som vegetationens växlingar samt söka utdraga konsekven-
serna därav angående det samtida klimatet.
I. Det primatlantiska skedet. Lågvattenytan högre än passhöjd. Arenai’ia-flora,
Potamogeton natans, Nymphcea alba etc. A stränderna huvudsakligen sälg, björk, asp.
På något avstånd tall, »Corylusn. Klimatet maritimt, kyligt.
II. Det äldre boreala igenväxningsskedet. Lågvattenytan sjunker från passhöjd till
c. 1 m. därunder i Järnlunden. Cladium mariscus och Carex pseudocyperus deltaga all-
mänt i den i stor skala försiggående igenväxningen av vikarna. Vattnet, i synnerhet i
grunda vikar och laguner, erhåller på grund av avloppslösheten och den starka avdunst-
ningen svag salthalt, varför brackvattensdiatomacéer, Amphora commutata, Navicula gast-
rum v. exigua, Nitzschia Brébissonii etc. kunna inkomma och fortleva. Tall- och björk-
1 Detta naturligtvis under förutsättning, att höjdsiffrorna å den topografiska kartan äro riktiga.
2 Detta framgår av havsgränsernas lutning. Jfr ock s. 155.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
