Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 UNO SUNDELIN.
skogar samt något senare al och alm, växa i omgivningen. Klimatet torrt och täm-
ligen varmt.
III. Det yngre boreala igenväxningsskedet. Lågvattenytan sjunker under fortsatt
igenväxning av vikarna från c. 1 till något mer än 1,5 m. under passhöjd i Järnlunden.
Vattenståndet lägre än under något annat skede efter istiden. Sjöarna torde — i varje
fall mot slutet av detta skede — hava saknat synligt avlopp under hela året (jfr s. 47
o. 48). Vattnet erhåller sin största saltkoncentration, och den svaga brackvattensdiatomacé-
floran rekryteras ytterligare (Cocconeis diminuta, Gomphonema intricatum v. fossilis, Na-
vicula Hasta, Nitzsehia Tryblionella o. s. v). Ceratophyllum demersum, Iris pseudacorus,
Lycopus europceus, Naj<is flexilis, Solanum dulcamara m. fl. mer sydliga kärr- och vatten-
växter inkomma. Ek och lind uppträda på stränderna. Möjligen hava de kringliggande
trakterna delvis blivit skoglösa och i viss mån stäppartade, speciellt där större fluvio-
glaciala eller marina sandavlagringar funnits (ev. med »Altaiväxter och Stipa pennata.
— Se Sernandeb 1894 a, s. 82 ff. och 1908 a, s. 206 ff.)1 — kanske en modiflerad mot-
svarighet till längre söderut i Centraleuropa (tidigare?) förekommande, mer utpräglade
stäppförhållanden (se Tutkowsky, Nehring, Vaiil 1902). Klimatet varmt och torrt. Åt-
minstone vad sommartemperaturen beträffar, troligen det varmaste skedet efter istiden.
IV. Det boreala transgressionsskedet. Lågvattenytan stiger successivt från c. 1,5 m.
under till passhöjd. Horisontaltillväxten i flertalet kärr och mossar upphör. Vattnet,
som till en början ägde en, ehuru mycket svag salthalt, utsötas småningom. Floran i
huvudsak som under föregående skede, ehuru Cladium och Carex pseudocyperus äro i av-
tagande, medan Najas marina först nu träffats. Den ädla lövträdsfloran å stränderna
når allt större utbredning. Klimatet blir fuktigare med mer nederbörd och sannolikt
längre, något svalare vegetationsperioder samt mildare vintrar.
V. Det atlantiska skedet. Lågvattenståndet stiger över passhöjd, dock icke så högt som
i recent tid och knappast mer än V2 m. över pasströskeln vid Brokind. Vegetationen i
huvudsak som under föregående skede, ehuru nu sjönöten (Trapa natans) för första gången
uppträder, åtföljd av den troligen under föregående skede invandrade Nitzsehia scalaris.
Ekfloran å stränderna når sin rikaste utveckling. Klimatet varmt. Den absoluta luftfuktig-
heten stor, ehuru den stora avdunstningen hindrar en starkare stigning av vattenytorna.
VI. Det subboreala skedet. Lågvattenståndet nedsjunker åter, sannolikt dock ej
mer än högst Va m. under passhöjd i Järnlunden. Kärr och mossar klädas av skog.
1 I nordligaste Sverige, i Karesuando och angränsande socknar, där en årlig nederbörd av endast 200—
300 mm. plägar förekomma (se Hydrografiska Byråns årsböcker), och där av de topograf. kartorna att döma tal-
rika smärre sjöar sakna avlopp — något som åtminstone den torra sommaren 1914 också verkligen var fallet,
enligt vad statsgeologen Dr P. Geijer godhetsfullt meddelat — lär dock skogsväxten vara jämförelsevis sluten. —
Anmärkningsvärt är också, som även L. v. Post i föredrag framhållit, att den absoluta pollenfrekvensen i kärr
och mossar icke synes visa någon minskning under något skede av postglacialtiden. Härvid är dock att märka,
att kärren och mossarna uppstått just å de fuktigaste lokaliteterna, i vars närhet skogen kan tänkas hava lidit
mindre av torrtiden och därför i mindre grad decimerats, än vad fallet kan hava varit å torrare mellanliggande
områden. — Landskapskaraktären under boreal tid skulle kunna tänkas i någon mån och i åtskilligt mindre
extrem form hava liknat vissa gränsområden av Sibiriens och Ungerns stepper (se Vahl 1902). Vahl (1. c.,
s. 182) framhåller bl. a., att den vegetation, som sätter spår i sjöarnas torvavlagringar i dylika »övergångs-
stäpper» väsentligen överensstämmer med den, som inbäddas i närgränsande skogstrakter, och att av den egent-
liga stäppvegetationen, som skyr de fuktiga platserna, bevaras inga rester. — Tall, björk, al, ek och lind ra. m.
synas ej alls vara sällsynta i de ryska och ungerska stäpplandskapen (Nehring, s. 55—56).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
