Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde - Den subfossila floran (och faunan)i de senast behandlade sjöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 UNO SUNDELIN-
avlagringar, och som i det föregående behandlats, äro flottholmarna i Striern och Nim-
mern. — Av helt annat slag och ursprung är den säregna »flytmossen» vid Beta.
Liksom i huvuddalgångens sjöar hava även i alla andra till Stångåns vattenområde
hörande sjöar, som underkastats studium, de subboreala tallskogarna dukat under i den
universella subatlantiska vattenstigningen och deras lämningar täckts av telmatiska eller
limniska bildningar. Ingenstädes har dock några säkra tecken på, att denna vattenstig-
ning nått avgjort högre än det recenta vattenståndet, iakttagits.
I nyare tid — vanligen under senare hälften av 1800-talet — haya de flesta sjöarna
genom människors ingripande sänkts. Sänkningsbeloppet har ofta utgjort 1—1,5 m.,
vilket ungefär motsvarar eller något överstiger höjddifferensen mellan naturligt-recent och
subborealt vattenstånd. Härigenom hava de subboreala tallskogarna ånyo kommit i dagen.
— För varje år utplånas emellertid dessa betydelsefulla och iögonenfallande, från värme-
och torrtidens senare del stammande lämningar i sjöarna. Stubbarna brytas upp och
huggas till ved och den torv eller mylla, vari de stått, lägges under plogen, som år för
år skär allt djupare ned i densamma. Om några 10-tal år äro måhända de flesta spåren
efter detta egendomliga, med stenåldern samtidiga skede i sjöarnas historia utplånade.
Den baltiska gränsens höjd har kunnat bestämmas vid Kotteboviken av Drögen till
c. 167 m. ö. h. samt — med hjälp av arenaria-t\oran — vid sydändan av Verveln, 25
km. SSO om förstnämnda lokal, till c. 150 ra. ö. h. En jämförelse mellan de dock
icke fullt ekvivalenta värdena å B. G. vid Drögen och Verveln (se t. ex. A. G. Högbom
1913, s. 91, och G. de Geer 1893, s. 29) visar alltså å denna sträcka ett fall av c.
16 m., motsvarande en gradient av c. 6,4 m. pr mil.
Den subfossila floran (och faunan) i de senast behandlade sjöarna.
Aretiaria-Hora har träffats, representerad av ett flertal former i de vid tiden omkring
sjöarnas isolering ur den baltiska issjön avsatta primatlantiska lergyttjorna och äldre boreala
gyttjorna, i alla de sjöar, som nåtts av dess vatten, även i sådana, som befinna sig nära
den baltiska gränsen (såsom Björngöl och Drögen), däremot icke i sjöar över densamma
(såsom Ösjön, Skolen, Möckeln). Efter isoleringen har den ifrågavarande associationen en
tid framåt kvarlevat även i små sjöar. Senare synes den emellertid i de flesta sjöarna
hava dött ut eller i varje fall sprängts och endast reliktartat fortlevat (se t. ex. Täftaren).
I Hålebo forngöl har sålunda dess utdöende visats sammanfalla med den ädla lövträdsflorans
rikare uppblomstring i omgivningen. Endast Surirella Capronii har där kunnat överleva
värmetiden, då vattnet i Gölen blev grunt och varmt samt erhöll svag salthalt. Ej lång
tid efter arenaria-f\orans utdöende uppträder däremot under senare delen av den boreala
tiden den från Litorinahavet invandrade Nitzschia scalaris i Hålebo-göl för att kvarleva
i densamma in i abiegn subboreal tid. Den för värmetidens avlagringar så ytterst karak-
teristiska Nitzschia scalaris (se Lindberg 1916 m. fl. st.) är även träffad i lager från
denna tid i Strep och Täftlången. Antagligen har Nitzschia scalaris’ invandring i sjöarna
mot slutet av den boreala tiden gynnats av den i sjöarna denna tid allmänt rådande svaga
salthalten (jfr s. 190—191). Redan under en tidig del av den boreala tiden hava ett par andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
