Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Svartåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 UNO SUNDELIN.
förelse mellan Pölenkärret och Lövåsakärret, å vilken 17,5 km. långa sträcka fallet utgör
c. 8 m. — Detta bekräftar ytterligare, vad som framgick redan av förhållandena inom
Stångåns vattenområde, nämligen att lutningen å den äldsta boreala kontakten blir större,
ju högre upp på det småländska höglandet man kommer, inom de av den baltiska issjön
täckta områdena, och som utan allt tvivel framför allt beror på, att igenväxningen här
börjat tidigare och de äldre, högre belägna torvavlagringarna under en längre tid varit
utsatta för den olikformiga landhöjningens påverkan än de yngre, lägre belägna.
Vid Svärdsviksmossen c. 12,5 km. OXO om Lövåsamossen, liksom vid Svanamossen
7,5 km. SSO därom, har jag endast kunna fastställa minimital för den äldsta, lägsta vatten-
ytans djup (åtminstone gäller detta Svanamossen), nämligen resp. 7 och 9,35 m. under
1. v. y.
En jämförelse mellan den senare med ekflorans invandring samtidiga boreala 1. t. k.
i Johannesbergskärret och den paleofloristiskt synkrona och stratigrafiskt likvärdiga nivåen
i starrmossetorven i Svanamossen (se pollentabellen, p. 4, s. 238) 28 km. SO därom visar
ett fall av c. 6 m., motsvarande en gradient något större än 2 m. pr mil, sålunda ut-
visande ungefär samma olikformiga landhöjning inom Sömmen som sedan motsvarande
skede inom Järnlunden—Asunden—Ammern (s. 87).1
Av intresse är att i Sömmens kärr och mossar iakttaga, huru även de subboreala
skogstorvlagren rönt påverkan av den olikformiga landhöjningen. Medan det tallförande
subboreala skogstorvlagret i Johannesbergskärret nedgår ungefär meterdjupt under 1. v. y.,
befinner sig den subboreala skogsmossetorvens undre — dock föga markerade och sanno-
likt sekundärt något sjunkna — gräns i Lövåsamossen omkring 3,75 m. under 1. v. y.
och i Svanamossen omkring 5 m. därunder. En jämförelse med det subboreala skogs-
torvlagrets djup i Johannesbergskärret ger en gradient av resp. c. 2 och c. 1,4 m. pr mil.
Man torde härav kunna draga den slutsatsen, att sedan den tid, det subboreala låga vatten-
ståndet började avspegla sig i torvavlagringarna, inom Sömmen en olikformig landhöjning
överstigande 1 m., men understigande 2 m. pr mil försiggått. Detta stämmer också gott
med den från Asunden erhållna gradienten på den olikformiga landhöjningen sedan den
subboreala tidens början (s. 87).
Aven hos granpollengränsen kan man konstatera ett regionalt fall, uppgående till
omkring 1 m. pr mil,2 visande, att granen inkommit långt innan den olikformiga land-
höjningen avstannat.
Något, som jag ej kunnat fullt tillfredsställande förklara, är, att den subatlantisk-
subboreala kontakten träffats så djupt som 1,75 å 2,25 m. under 1. v. y. i såväl Lövåsa-
som Svanamossen. En förklaring, som dock ej är till fyllest, vore, att den olikformiga
landhöjningen pågått även efter det av kontakten avspeglade klimatomslaget och därunder
sänkt densamma. Vad Svanamossen beträffar, synes en sådan förklaring plausibel, då
kontaktens läge därstädes skulle finna sin förklaring under förutsättning av en olik-
1 Den inom Sömmen följda linjen liar dock en något mer NV—SO:lig riktning än den vid Åsun-
den följda.
2 En jämförelse mellan granpollengränsens djup i Johannesbergskärret (p. 4) och Lövåsammossen (p. 1)
ger t. o. m. en gradient något större än 1,5 m. Däremot ger en jämförelse med granpollengränsen i Svana-
mossen en gradient av c. 1,2 m. pr mil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
