Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Svartåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 UNO SUNDELIN.
Allt intill den subatlantiska tidens början torde alltså Ralången endast haft karak-
tären av en utvidgning av Svartån, framflytande genom kärr- och mossmarker, som under
subboreal tid kläddes med tallskog. Sannolikt även då, men med säkerhet under boreal
tid bör Ralången dessutom tidtals hava saknat synligt utlopp och blott varit en göl med
stillastående vatten.
Tallstubbar förekommo mellan flottholmen och östra landet på något mer än meter-
djupt vatten, omkring 1 m. djupare än vid den nordligare skärningen. Emellertid kunde,
som sagt, de flesta stubbarna tämligen lätt rubbas, och det torde kunna ifrågasättas, om
ej samtliga härvarande stubbar sjunkit genom vågornas och strömdragens undermine-
rande inverkan. Att en stubbe — som fallet var med en del av de härvarande — till
synes står fast rotad i torven, behöver ej ovillkorligen betyda, att den befinner sig in
situ, ty även kullvräkta eller t. o. m. upp- och nedvända stubbar har jag iakttagit såväl
här som annorstädes, vilka varit orubbligt fastkilade i torven. Ej osannolikt är emeller-
tid, att de subboreala stubbarnas djupare läge vid den södra än vid den norra Ralången-
profilen i någon mån kan bero på olikformig landhöjning (jfr förhållandena vid Sömmen,
s. 242). Denna i sin tur bör hava gynnat den förmodade undermineringen av ström och
vågor i sjöns södra del.
Jag har alltså rörande Ralångens sublakustrina stubbar och torrlager och dess därav
härledda postglaciala utvecklingshistoria kommit till en med Gavelins (1907) i huvudsak
överensstämmande uppfattning. Dock anser jag, att överstjälpningen, vad stubbarnas läge
beträffar, spelat en mindre roll än den av honom antagna. Den förnämsta orsaken till
att stubbarna befinna sig i sitt nuvarande läge, har man enligt min uppfattning att söka
i kontrasten mellan det subboreala och subatlantico-recenta vattenståndet. Men dess-
utom torde andra omständigheter hava medverkat, nämligen 1) en ringa olikformig land-
höjning, 2) underminering genom ström och vågor av stubbarna i sjöns södra del, så att
dessa sjunkit, 3) gyttjesedimentationen i Svartån mellan Ralången och Säbysjön, sanno-
likt gynnad av ett vid Ralångens utlopp befintligt fiske. Slutligen hyser jag — i motsats
mot Gavelin (1. c. s. 55) — den övertygelsen, att även Svartån under värmetiden och
framför allt under boreal tid periodiskt utsinat — detta dock huvudsakligen på grund av
mina erfarenheter från Sömmen. Ralången är till följd av sina intrasslade avloppsförhål-
landen i detta avseende mindre upplysande.
Vad orsakerna till flottholmens uppträdande angå, har jag egentligen intet att till-
lägga utöver vad Öberg, Sieger, Svedmark och Lindvall anfört, jämte vad jag själv
yttrat vid behandlingen av de alldeles likartade flottholmarna i Nimmern och Sömmen.
Jag vill blott understryka, att, sedan torvtungan väl lösgjorts ev. vid islossningen (se
Lindvall, s. 447.), den försiggående gasutvecklingen (huvudsakligen sumpgas och kväv-
gas) helt säkert är den primära orsaken till holmarnas uppflytande, under det att åtskil-
liga andra orsaker såsom lågt vattenstånd, ev. lågt lufttryck, häftig vågrörelse m. m. äro
gynnsamt inverkande biomständigheter.
Angående Ralångenflottholmens uppträdande i gångna tider, är jag i tillfälle att
rikta de redan förut så talrika uppgifterna därom med ännu ett bidrag. I den Palm-
skiöldska manuskriptsamlingen i Uppsala Universitets Bibliotek har jag nämligen funnit
några intressanta uppgifter om Ralångens flottholme. Sedan legenden om att holmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
