Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Islands älsta upptäcktshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLANDS ÄLSTA UPPTÄCKTSHISTORIA.
9
Bebyggandet fortsattes sedan af andra nybyggare, och
kan anses vara afslutat vid år 930.
Västra och sydvästra Island togs först i besittning,
emedan tillträdet dit var företrädesvis lättare. Östfjordarna
bebyggdes också tämligen tidigt, medan däremot sydkusten,
där det icke fanns någon hamn och där den ständiga
bränningen ofta är mycket farlig, först mycket senare blef
fullständigt bebyggd. De stora höfdingar och
småkonungar från Norge, hvilka först utvandrade till Island,
togo stora landsträckor i besittning, som de sedermera
utstyckade till sina underlydande och trälar, förärade till
vänner och släktingar eller sålde till andra kolonister,
men då några få höfdingar på detta sätt snart skulle ha
delat hela landet mellan hvarandra, enades man om
bestämda föreskrifter, efter hvilka nybyggare fingo taga land
i besitttning. Ingen sjöfarande eller skeppsägare fick
tillägna sig ett större stycke land, än han och hans manskap
kunde afskilja åt sig genom eld; det vill säga, de fingo
på en dag gå omkring en landsträcka, som dock icke var
större än att röken från den eld, som vid soluppgången
tändes i öster och underhölls hela dagen, kunde ses från
den plats där elden tändes vid solnedgången i väster.
Kuststräckorna blefvo först bebyggda, men så
småningom togos äfven lågländerna och dalarna i besittning,
så att man redan i midten af 10:de århundradet hade upptagit
lika stor del af landet som nu. Befolkningen i de inre
bygderna vid själfva randen af höglandet har alltid varitmycket
växlande, emedan hårda år, pästartade sjukdomar, vulkanernas
utbrott eller andra landsplågor ofta ödelagt dessa bygder.
Man har också där på grund af den starka kölden och
de stora snömassorna alltid haft svårt att hålla boskapen
vid lif under vintern; under försommaren har man
icke så lätt kunnat samla tillräckligt foder för den långa
återstående delen af året, i synnerhet där höglandet går
ut i närheten af hafvet och har så fuktigt klimat, att
fodret med knapp möda kan bli torrt. I de lägre belägna
trakterna kunna fåren däremot ofta under vintern själfva
söka sig föda, när snön töar bort, så att de små pilträden
och björk buskarna blottas. Flera högt belägna bygder,
som voro bebodda under forntiden, äro nu försvunna.
Det inre höglandet nämnes endast sällan i de gamla
sagorna, men man ser dock, att nybyggarna redan mycket
tidigt känt till samma vägar öfver höglandet mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
