Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Newton utforskar solljusets natur. 1670. Utdrag ur Newtons “Optik“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ΙΟΙ
axel, kommer denna bild att röra sig uppåt och nedåt
på brädet de, och på detta sätt bringas spektrums alla
delar att efter varandra passera genom hålet g, som
befinner sig mitt i detta andra bräde. Ett annat prisma
a b c placeras omedelbart bakom hålet g för att för andra
gången bryta den genomfallande ljusstrålen. Sedan dessa
anordningar fullbordats, iakttog jag, på vilka ställen M
och N den motstående väggen träffades av den brutna
ljusstrålen. Jag fann, att dessa ställen flyttade sig, så länge
man vred det första prismat, även om det andra prismat
och de båda bräderna lämnades orubbade. Om nämligen
den undre delen av det ljus, som anlände till det andra
brädet de, passerade genom hålet g, så träffade det
väggen i en lägre belägen punkt M. Var det däremot
den övre delen av spektrum, som trängde genom hålet
g, anlände de i fråga varande strålarna till den högre
liggande punkten N. Spektrets mellanliggande delar
träffade slutligen väggen i mellan M och N belägna
punkter, sedan de passerat hålet. På grund av det
oförändrade läge, som de i brädena befintliga hålen G och g
intoge, blev ljusets infallsvinkel i prismat a b c ständigt
densamma. Det oaktat brötos somliga strålar mer, andra
mindre, och det på så sätt, att de strålar, som i det
första prismat undergått den största riktningsförändringen,
även brötos mest i det andra. Emedan dessa strålar
ständigt brytas mera, kunna de lämpligen kallas strålar
av större brytbarhet.
B. Att genom blandning av färgade ljusstrålar sammansätta
en stråle, vilkens egenskapar överensstämma
med det oförändrade solljusets.
A B C a b c (fig. 20) är ett prisma, som bryter de i ett
mörkt rum infallande solstrålarna, så att de falla på linsen
MN och därvid ge upphov åt de kända spektralfärgerna
i p q r s t. Dessa divergerande strålar sammanbrytas av
linsen till punkten X, där de, blandade med varandra,
åter bilda vitt ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
