Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Kant förklarar världsbyggnadens uppkomst. 1755. I. Kant, “Himmelens allmänna naturhistoria“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
sagt, en sådan fixstjärnvärld befinner sig på omätligt
avstånd från iakttagarens öga, kommer den att te sig
som en,
liten synvinkel upptagande, svagt lysande
rymd, vars form bör vara cirkelrund, om dess plan är
vinkelrätt mot synriktningen, men elliptisk, om den
betraktas från sidan. Ett dylikt fenomen bör, om något
sådant finnes, mycket tydligt skilja sig från alla enstaka
stjärnor, som vi kunna se, genom sin ringa ljusstyrka,
sin form och sin märkbara diameter.
Man behöver ej leta länge bland de stjärnkunnigas
iakttagelser efter dylika företeelser. Det är många
astronomer, som tydligt iakttagit sådana. Vi mena nebulosorna,
eller snarare ett särskilt slag av dem, som Maupertuis¹)
beskriver på följande sätt:
»Det är små fläckar, som äro något ljusare än det
tomma himlavalvet, och som alla ha den gemensamma
egenskapen, att de till sin form äro mer eller mindre
excentriskt elliptiska, medan deras ljus är svagare än
något annat på himlavalvet skönjbart föremåls. »
Astroteologiens författare inbillade sig, att de voro
öppningar i firmamentet, genom vilka han trodde sig se
eldhimmeln. En filosof med mera upplysta åsikter, den
redan nämnde Maupertuis, anser dem på grund av deras
gestalt och märkbara diameter vara förvånansvärt stora
himlakroppar som, sedda från sidan, hade elliptisk form,
på grund av sin genom deras rotation förorsakade starka
avplattning.
Man inser lätt, att ej häller den senare förklaringen
är den riktiga. Då ju detta slags nebulosor nämligen
bör vara åtminstone på lika stort avstånd från oss som
de övriga fixstjärnorna, skulle ej endast deras storlek
vara häpnadsväckande, då den ju flera tusen gånger om
måste överträffa även de största stjärnors, utan det skulle
vara ännu märkvärdigare, att dessa så oerhört stora
kroppar skulle lysa med det svagare ljuset.
1) Maupertuis (1698-1759), “Discours sur la figure des astres“. 1742.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
