Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Kant förklarar världsbyggnadens uppkomst. 1755. I. Kant, “Himmelens allmänna naturhistoria“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
av världsrymden, i vilken nu de av densamma danade
himlakropparna kretsa. Detta naturens tillstånd synes
mig i och för sig vara det enklaste, som kunnat följa
på icke-varat, även om man ej tager hänsyn till något
system. Då hade ännu ej något sådant sett dagen.
Systemet av från varandra avlägset belägna
himlakroppar, dessas enligt attraktionskrafterna reglerade avstånd,
deras form, som betingades av den hopade materiens
jämvikt, svara mot ett senare tillstånd. Den natur, som
vidtog omedelbart efter skapelsen, var så rå och formlös
som möjligt.
I ett på så sätt fyllt rum kan det allmänna
stillaståendet vara endast ett ögonblick. Elementen äga kraft
att sätta varandra i rörelse och i dem innebor en livets
källa. Materien strävar genast att antaga form. De
kringspridda element, som äro av tätare beskaffenhet,
samla genom sin dragningskraft hop all den materie av
mindre specifik vikt, som finnes inom en sfär runt kring
dem. De själva hopa sig jämte den materie, med vilken
de på så sätt förenats, i punkter, där det finnes partiklar
av ännu tätare beskaffenhet, dessa förena sig med ännu
tätare, och så undan för undan. Om man alltså med
tanken följer den formtagande naturen genom hela den
kaotiska rymden, finner man lätt, att den slutliga följden
av denna procedur måste bliva tillkomsten av enstaka
klumpar, som alltjämt måste förbli orörliga.
Men naturen själv har andra krafter i beredskap, som
i synnerhet träda i verksamhet, när materien befinner
sig i finfördelat tillstånd. Dessa krafter, som
åstadkomma, att partiklarna stöta bort varandra, åstadkomma.
under sin strid med attraktionskrafterna den rörelse, som,
så att säga, är ett naturens ständiga liv. Genom
repulsionskraften avlänkas de mot sina attraktionscentra
sjunkande elementen från sin rätliniga rörelse i sidoled,
om det motstånd, som de under sitt fallande i sidoled
utöva mot varandra, ej är absolut lika i alla riktningar
och det raka fallet övergår därigenom till en krets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>