Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Kant förklarar världsbyggnadens uppkomst. 1755. I. Kant, “Himmelens allmänna naturhistoria“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
rörelse. För att kunna tydligt förstå, huru
världsbyggnaden uppkommit, vilja vi inskränka vår betraktelse från
att ha omfattat hela den oändliga naturen till ett enda
system, liknande det, som tillhör vår sol. Genom
analogislut kan man då härleda en liknande tillblivelse för
världssystemen av högre ordning och slutligen
sammanfatta hela den oändliga skapelsen i ett enda lärosystem.
Om det alltså i en rymd av mycket stor
utsträckning finnes en så beskaffad punkt, att de där befintliga
elementen utöva en starkare dragningskraft, än som
utgår från någon annan punkt i omgivningen, kommer
det runt denna kringspridda grundämnet att sjunka mot
denna punkt. Den första effekten av denna allmänna
rörelse är uppkomsten av en kropp i detta
attraktionscentrum, vilken från att så till sägandes vara ett oändligt
litet frö att börja med växer långsamt (genom den
kemiska dragningskraften), men sedan med större
hastighet (genom den så kallade Newton’ska), och som med
allt starkare kraft strävar att förena den omgivande
materien med sig, i samma mån som dess egen massa
växer.
Sedan denna centralkropps massa vuxit till sådan
storlek, att den hastighet, med vilken den drar till sig
partiklar från stort avstånd, blir riktad åt sidan och
övergår i sidorörelser på grund av den svaga repulsion,
med vilken dessa partiklar hindra varandra, uppkommer
det stora virvlar, bestående av småpartiklar, vilka var
för sig röra sig i krokliniga banor. Emellertid sträva
naturligtvis dessa på mångahanda sätt mot varandra
stridande rörelser att komma i jämvikt sinsemellan, d. v. s.
att uppnå ett tillstånd, så att den ena rörelsen så litet
som möjligt hindrar den andra. I detta tillstånd, som
kännetecknas av, att alla partiklarna på grund av de
uppkomna centrifugalkrafterna röra sig i parallellt löpande
kretsar kring centralkroppen och i samma riktning, är
det slut med elementens strid och sammanstötningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
