Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 31. Laplace framlägger liknande åsikter som Kant beträffande världsbyggnadens ursprung. Kant-Laplace’ska nebularteorien. Laplace, “Beskrivning av världssystemet“. 1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
sträckning. Skall det hava meddelat planeterna nästan
cirkelrunda och lika riktade rörelser kring solen, måste
man förutsätta, att detta fluidum omgivit solen liksom en
atmosfär. Våra betraktelser över planeternas
rörelseyttringar föra oss alltså till det antagandet, att solatmosfären
ursprungligen sträckt sig bortom alla planeternas banor
och sedermera så småningom krympt ihop till sina
nuvarande dimensioner.
Ur kometbanornas stora excentricitet framgår samma
resultat. För närvarande kan det endast finnas sådana
kometer, som fordom befunno sig utanför denna atmosfär.
Med avseende på sina banors lutningar måste de förete
en sådan oregelmässighet, som om de slungats ut på
vinst och förlust, då vi ju ej kunna tillskriva solatmosfären
något inflytande på deras rörelser. Men huru har då
denna föranlett planeternas omlopps- och rotationsrörelser?
Man kan förmoda, att planeterna uppstått vid denna
atsmosfärs successiva gränser genom att de zoner, som
ha måst bildats i ekvatorialplanet på grund av avkylning
och sammandragning förtätats. Månarna skulle sedan ha
på liknande sätt uppstått ur planeternas atmosfär. De
fem ovan omtalade fenomenen få på ett otvunget sätt
sin förklaring genom detta antagande, som förövrigt får
ett ytterligare stöd i Saturni ring.
Vi vilja nu låta våra blickar överskrida planetsystemets
gränser. Ett oräkneligt antal solar, som böra vara centra
för lika många planetsystem, äro kringspridda i den
omätliga världsrymden. Deras avstånd från oss äro så
stora, att hela jordbanans diameter, sedd från dem, är
försvinnande liten. Många av dessa stjärnor förete en
periodisk växling i färg och ljusstyrka; andra ha plötsligt
visat sig för att åter försvinna, sedan de under någon
tid strålat med kraftigt ljus. Vilka oerhörda tilldragelser
måste det ej vara, som ägt rum på dessa stora himla
kroppars ytor, då de kunnat iakttagas på sådant avstånd.
Att bestämma de föränderliga stjärnornas periodiska
växlingar, samt egenrörelsen hos alla fixstjärnorna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
