Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Käraste lilla Karin! - Konstnärns förtviflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nekande och böner hjelpte inte ty moster Louisa
befallde mig att spela, och då fick jag att öfverläsa
just det konsept till prologen som Fredrikas kusin
öfverslelöjtnant E. skref efter hennes diktamen och
som nu följer här.
Konstnärns förtviflan.
PERSONER:
Edvard, kompositör.
Aline hans hustru.
Edvard (bakom scenen). Ha, bravo!
Charmant min vän! mycket mycket roligt! Som sagt
Rudolf vi träffas i afton efter aftal. Adjö, adjö!
(Inne på scenen). Fördömt! förtviflat! rasande!
elende! Ah! Gud ske lof jag är då ensam! Jag
får då ge mig luft, och slipper förställning,
tröstare, anmärkare, fiender, vänner, hela verlden!
Det är förbi! Min opera förolyckad! Natten
genomvakad med tärningar, champagne och galna
bröder har knappt mäktat draga en slöja öfver
min olycka och nu vid dagens nyktra ljus står den
där och stirrar på mig mörkare än någonsin. Min
opera — mitt hjertas, mina bästa varmaste känslors
verk — mina nätters ljus, mitt lifs förhoppning,
mitt barn, min gudinna, min — — min opera
förolyckad. Mina skönaste ställen kallt emottagne
— melodier, toner som skulle göra stenar till bröd
för min Aline och mig — — ingen gripes, ingen
smälter för er! O! att jag kunde gråta! Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
