Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det är så min historia börjar, med att Kaspari återvänder efter att ha rest norrut, rest länge.
Jag tänker mig det som något slags död, en död som samtidigt innebär en förnyelse, en förvandling till ett annat liv: en form som övergår i en annan. Som Fågel Fenix.
September. Det bysantinska nyåret, den sjunde månaden i den gamla romerska kalendern... Sju: det är med denna siffra som rörelsen börjar.
Tåget rullade in på stationen, gnisslade och stannade. Människor steg av. En kall, grå vind drog mellan de nitade järnbalkarna som stod utmed perrongen och bar upp regnskydden. Framför den gamla, smutsgula stationsbyggnaden myllrade människor fram och tillbaka, kom och gick och väntade. Och de datorstyrda informationstavlorna bläddrade fram städer och siffror, avgångstid, ankomsttid, spår och tågnummer.
Kaspari och Johan gick tillsammans utmed perrongen mot utgången. Johan pratade, så som han alltid gjorde, och Kaspari lyssnade, tyst innesluten i sig själv. I fickan lekte han med en kniv: en kraftig fällkniv, ett träskaft med tunga mässingsinlägg och ett blad med en mycket skarp egg. Han lät fingrarna glida över kniven, träet och mässingsinläggen, vägde den i handen, förstrött, medan tankarna irrade över minnen från de år han lagt bakom sig. Han kanade över frågor han inte kunde besvara, dröjde sig kvar vid bilder som han försökte hålla fast och komma underfund med, men som gled undan, löstes upp och blev urgröpta och tomma. Och hela tiden var kniven där.
Jag minns att Kaspari som barn alltid hade burit med sig en kniv, ibland öppet i slidan fästad vid livremmen, ibland dold i fickan. När han gått hade han kramat den, känt något slags trygghet i beröringen av dess svala, släta yta, i dess tyngd. Den hade varit ett fäste som han hade kunnat gripa om.
För att pröva dess skärpa hade han dragit fingret längs med knivseggen. Inte tvärs mot eggen, utan alltid längs med, gång på gång. Huden hade skurits upp och blottat ett djupt jack, och det hade blött. Han hade fått ett plåster över såret, och så hade han gjort det på nytt, dragit med kniven över nästa finger. Som för att bortom allt tvivel förvissa sig om knivens skärpa.
När kniven inte förmått skära upp något sår, hade han bedömt den som slö och oanvändbar, och han hade slipat den med tålamod och precision tills den nästan motståndslöst skurit upp den tunna huden på hans barnsligt späda händer.
Jag var med honom, jag stod vid hans sida och såg hur han kämpade mot tårarna över smärtan från såret. Men han grät aldrig. Ansiktet var hela tiden orörligt.
Då var det enklare, när man fortfarande rörde sig och levde i det som nu blivit till bristfälliga minnen och nästan helt gått förlorat. Då hade där funnits en mening någonstans. Då hade jag förstått. Nu vet jag inte längre. Men ännu trettiosju år senare, med handen osynligt gömd i fickan, lekte han med denna kniv.
Johan gick bredvid och pratade. Kaspari nickade då och då, men lyssnade inte. Människor trängdes och knuffades kring dem.
Kaspari hade växt upp i staden. Kanske tänkte han på detta, att det här var hans barndomshem. Hem? Ordet måste ha funnits för hans tankar, han måste ha snuddat vid det.
-- Hur länge tänker du stanna? frågade Johan och vände sig plötsligt mot honom.
Kaspari tvekade, som om han ryggade tillbaka för staden, människorna, bullret, husen...
-- Sju månader, ett år... Kanske längre.
Framför dem flög några duvor upp, landade sedan ett stycke därifrån, pickade i marken med knyckiga rörelser. Ett barn sprang och jagade dem, skrattade och ropade och försökte skrämma dem att flyga. En liten pojke -- just så, en pojke klädd i en brun skinnjacka, som skrattar och jagar duvorna på perrongen.
Vårt minne sviker ju oss ständigt på nytt men jag kommer ihåg denna pojke, hans lyckliga ansikte -- jag minns honom som om jag hade varit där. Hans mor springer efter honom, rädd och arg för att han skall komma bort eller råka ut för någon olycka. Och till slut får hon tag i hans arm. Hon lutar sig ned över honom och säger något till honom som får hans leende att slockna. Han stirrar ned i marken på sina skor, sänker axlarna. Så leder hon honom därifrån med ett fast grepp om hans arm; och duvorna slog sig åter ned på perrongen, gick och pickade vid fötterna kring Johan och Kaspari.
Kaspari frågade efter en taxi. Johan gjorde en gest och pekade mot vänster och utgången i riktning mot det stora posthuset.
-- Historien är alltid nu, sade Johan. Samtidigt, här, i oss, nu... Den finns här hela tiden. Alltid.
Kaspari svarade inte. De tog farväl och skildes åt. Och Johan stod kvar och såg efter honom, följde med blicken ryggtavlan som kryssade sig genom trängseln mot utgången. Just som Kaspari var på väg att försvinna vände han sig om, såg tillbaka ut över stationsområdet, synade det ingående, som om han försökt läsa ut något ur det. Kanske försökte han minnas var han hade sett Johan förut, varifrån han kände igen honom. Han blev stående. En dvärglik man som stod ensam i strömmen av människor och lät dem virvla kring sin plötsliga fasthet: det långa håret uppsatt i en kort och tvär hästsvans så att pannans höga vikar syntes, de utmejslade, sneda dragen, den skarpa näsan och den långa, alldeles för stora rocken som oväntat svepte sig om honom, göt in honom i ett fundament och gav honom en tyngd som plötsligt tycktes orubblig. Han var för ett kort ögonblick mycket fast, som om ett minne hade förankrat honom och givit honom en känsla av tillhörighet. Och kanske uppvisade han i detta korta ögonblick någon avlägsen likhet med Gajus Julius Caesar, så som denne är gestaltad i marmorbysten på Vatikanmuseet, men det är långt ifrån säkert eller ens särskilt troligt.
Johan såg honom, följde honom oavvänt, noterade hans rörelser, registrerade. Deras blickar möttes; Kaspari log snabbt, nickade med huvudet för att hälsa en sista gång, och var sedan borta. Som om den staty av fasthet som tillfälligt hade utkristalliserats åter hade lösts upp, strävat isär och spruckit sönder. Framför honom gick en mor och höll hårt i sin son som stretade och drog åt alla håll och helst ville springa iväg, försvinna i myllret av människor.
Kaspari satte sig i en taxi, sade en adress, lutade sig tillbaka, lyssnade till ljuden från motorn och kände karossens tysta rörelser. Och åter var kniven där; han fingrade och plockade med den i fickan.
Också Gajus Julius Caesar är förbunden med denna kniv, alltsedan han i januari månad år 49 f Kr passerade Rubicon på väg mot Rom. Fem år och tre månader senare, den 15 mars år 44 f Kr, dog han med tjugotre knivhugg i kroppen på trappan till Curia Pompeii, alldeles vid foten av en marmorstaty av hans döde fiende Pompejus.
Det är möjligt att där utöver de tjugotre knivhuggen även funnits ett tjugofjärde, men vem som tillfogat honom detta är osäkert. Av de sextio män som var inblandade i mordet känner man namnet endast på tjugo. Ingen av dessa är Kaspari. Men i ett brev till sin svåger Marcus Junius Brutus i januari månad det året nämner Gajus Cassius Longinus namnet Kaspari. Äktheten i detta brev är tvivelaktig och mycket i historien är oklart och endast tänkbart som en möjlighet. Men utan föreställningen om det möjliga, vad skulle det då bli kvar av oss?
Kai sy, teknon -- även du mitt barn. Med dessa tjugofyra knivhugg uppfyller Caesar sitt namns ursprung, caesus, skuren eller den skurne. Senare skulle det också ges innebörden kejsare.
Kaspari låste upp dörren till hotellrummet, gick genom rummet, strök med handen över skrivbordet, stolarna som stod utmed väggen, det låga soffbordet. Han satte sig på sängen, gungade med kroppen och lyssnade till spiralfjädrarnas ansträngda, gnisslande ljud. Det röda överkastet var fläckat och möblernas klädsel i samma färg hade blivit blank och sliten av alla de människor som varit där tidigare. Ett hotellrum, lite nedgånget och opersonligt, men ett rum att vänta i. Han hade kommit fram.
Helena, hon måste ha funnits i hans tankar, hela tiden varit närvarande, omöjlig att utplåna, trots att hon sedan länge varit död. Han måste ha tänkt på henne. Hon hör till begynnelsen, till Rom. Och allting, påstår Johan, faller ju tillbaka på sin början. Barnet är mannens fader.
Oktober, på Romulus tid den tionde månaden, höst. Helena hade rest till Rom för att studera konst, för en trebetygsuppsats, något om perspektiv och färger i den antika konsten. Hon skulle ha fortsatt till Grekland, hade bara varit på genomresa. Och Kaspari... Vem vet vart han varit på väg? Men de skulle båda två ha passerat genom staden. Tillsammans hejdade de varandra, stod stilla i några korta ögonblick, mitt emot varandra, som två fiender. Det var så de möttes.
Forum Romanum, torget mellan kullarna, härstammar från Roms allra äldsta tid. Dess historia har bäddats in i all den sten som ligger utspridd över området, i pelare och kolonner, fundament, bågar och vittrade trappor: bevarats i stenens orörlighet, dess långsamma och tålmodiga tid, som vi bara snuddar vid med våra liv.
Kaspari promenerade över ruinfälten, mellan lämningarna och monumenten från det antika Rom. Det fanns något vardagligt över honom, som om han arbetat där eller på något annat sätt hört hemma bland dessa lämningar. Det är också möjligt att han tillfälligt faktiskt hade arbetat där, som vakt eller guide av något slag. Man kan inte utesluta det, men om detta vet jag ingenting.
Det var tidig morgon och något av nattens kyla fanns kvar i luften. Ruinfälten var nästan öde; bara en liten skara turister gick framför Kaspari, ledda av sin guide. Några av dem fotograferade minnesmärkena, ruinerna, statyerna, inskriptionerna.
Platsen var overkligt tyst. Till och med larmet från Via dei Fori Imperiali verkade dämpat och avlägset. Som om ruinerna isolerats från världen och fortfarande levde kvar i en förfluten tid. Men kanske var det hösten, den tidiga morgonen.
Kaspari satte sig under Septimus Severus' triumfbåge, lade armarna över knäna och såg ut över Forum Romanum. Han satt länge orörlig, stelnade och sjönk tillbaka mot stenen, försvann i tankar och blev liksom oskarp och suddig.
När han var liten, kunde han sitta i trädgården, skymd bakom syrenbersån, frånvarande, utan att längre minnas var han befann sig. Han satt där tills det blev mörkt. Ingen saknade honom. Kanske måste man förstå det så. När vi skulle lägga oss, skickade vår mor ut mig för att hämta in honom, som om hon av en händelse plötsligt kommit ihåg honom. Jag hittade honom alltid i syrenbersån. Blåfrusen, liksom redan förstenad, satt han där. Jag ropade på honom, utan att han reagerade, igen och igen, men utan att han rörde sig, som om han inte längre mindes sitt namn. Eller om det var jag som hade glömt det. Jag vet inte. Det tog lång tid innan jag fick med honom in, innan han kom tillbaka, återvände, mindes -- eller hur man nu skall beskriva det. Jag tyckte aldrig om att hämta honom, men han var ju min bror.
När jag nu åter försöker väcka honom, återkalla honom i mitt minne, är det svårare, men jag föreställer mig honom, så som man måste göra, jag ser honom framför mig, jag har inte glömt bort honom. Han sitter under Severusbågen. Med armarna om knäna håller han om sig själv, vaggar långsamt från sida till sida.
Kaspari! ropar jag.
Och han rycker till.
För utan namn, vad vore vi då?
När han vände sig om såg han en ung kvinna komma emot honom från ett av sidovalven. Hon tilltalade honom på bruten engelska.
-- Excuse me... Do you speak english?
Hon bar på en stor ryggsäck och var ansträngd under bördan, svettades i små rännilar över det ljusa, lätt fräkniga ansiktet. Håret var blont och uppsatt i en knut på huvudet. Han såg på henne och tyckte att hon var vacker.
Jag tänker mig att han tyckte att hon var vacker, att hans blick fastnade vid henne och att han upplevde ett av de omvälvande ögonblick som lyfts ut ur tiden, tänjs ut och blir till något självständigt och eget. Varför skulle hon inte vara vacker? Helena har alltid varit vacker. Redan tidigt i historien förhäxades man av hennes skönhet.
-- Ja, svarade han på svenska. Han log mot henne. Hon såg lättad ut.
De satt sedan bredvid varandra under Severusbågen, åt bröd och ost och drack lite vin som Helena haft med sig, rökte och pratade. De blev ivriga. Kanske var det vinet. De rörde händerna i yviga gester, skrattade, lutade sig framåt med en svag rodnad över kinderna, spillde ut lite vin på den gråvita marmorn, lät orden bara rinna iväg, som en munter vårbäck, utan tanke på vart de skulle föra dem.
Och något hos Kaspari måste ha fångat upp henne, lockat henne allt närmare och sedan hållit henne kvar.
-- Helena, sade hon och sträckte fram handen.
-- Kaspari... svarade han dröjande.
Så möttes de. Det var en tidig höstmorgon, solen svepte in lågt över ruinfälten från öster. Det är då monumenten blir synliga, i det vita morgonljuset: marmorstatyerna, kolonnerna, arkitraverna, basilikorna, valvbågarna och tympanonfälten. Den vita färgen inrymmer ju också alla andra färger: grönt, gult, blått, rött, guld, silver, sienna, ockra och umbra... Genom den vita färgen kan man föreställa sig Forum Romanum så som det en gång sett ut: målat och förgyllt, glittrande, levande. Och på så sätt blir också Kaspari synlig, och Helena.
De reste sig upp, packade ihop matresterna och gick tillbaka längs Via Sacra, på väg till ingenstans, medan de fortfarande pratade. Det var triumftågens väg, men de gick den baklänges, i motsatt riktning, och snett bakom dem kunde man ana Caesars Forum, strax norr om Romanum.
De passerade Rostra, talarstolen där Ciceros avhuggna huvud och händer en gång suttit uppspikade, fortsatte förbi Milliarum aureum, stenen där Romarrikets alla avstånd och mått funnits inhuggna, förgyllda och målade, som en utsiktspunkt över imperiet. På skämt skuggade de med händerna över ögonen, spanade ut över fälten: Gallien, Illyricum, Hispania, Numidien, Britannien... Och kanske blev allt på något sätt tydligare för dem.
De fortsatte, vek av från Via Sacra och kom till Yestele, det runda templet där hemmets heliga eld brunnit, övervakad av vestalerna som haft sin bostad strax intill. Inte mycket mer än fasaderna återstod av klostret, och på innergården stod en lång rad av tomma socklar efter statyer av en gång framstående vestaler. Någon enstaka staty fanns ännu kvar. De gick runt och tittade noggrant på dem.
-- Vem tycker du att dom liknar, frågade Helena.
Kaspari skrattade, så som man skrattar åt nästan allt när man blivit bländad av någon.
-- Dej, sade han.
Hon trutade med munnen.
-- Jag är ingen vestal, sade hon med en spelat sårad röst.
Ur en av ruinens portar, kom en hund utsläntrande, svart och lite skabbig, som om ingen rådde om den eller hade skött om den på länge. Den stannade och lyfte på benet mot en av statyerna medan den vädrade i luften. Så fortsatte den obesvärat upp mot Via Sacra.
En hund -- ja, så måste det ha varit. Helena sade att hon så gärna ville ha en hund, att hon tyckte synd om dessa herrelösa hundar. Vad svarade han? Att han var rädd för hundar och tyckte illa om dem? Nej, han måste ha ljugit, nickat instämmande och mumlat något om att han tyckte som hon.
De fortsatte. Framför dem passerade den lilla gruppen av turister med den energiske guiden i spetsen. På avstånd kunde de höra honom prata om vestalerna.
De utsågs som flickor vid tio års ålder, valdes ur de bästa familjerna och tjänstgjorde sedan som prästinnor under trettio år. Under denna tid avkrävdes de absolut kyskhet. Om de bröt detta löfte straffades de med att begravas levande. Under Roms historia lär arton vestaler ha mött denna död. Deras älskare piskades till döds.
Man kan föreställa sig att guiden också berättade om bacchantinnorna. Varför skulle han inte prata om dem? De båda följs ju åt, vestaler och bacchantinnor, står bredvid varandra, tätt tillsammans.
Den bacchantiska väckelsen trängde in från öster, med erövringar och ökat handelsutbyte, och hänförde de romerska kvinnorna så till den grad, att rörelsen blev ett problem för Rom redan under republikens tid. Man tror att orsaken till populariteten kan ha varit den romerska samlagstekniken, som man får förmoda var otillfredsställande -- i alla fall för kvinnan. Hur samlagen gick till eller sedan utvecklade sig är emellertid okänt.
Sedan, under kejsartidens Rom, blev det bland överklassen mode med en dekadent livsstil, en utsvävande flört med samhällets bottenskikt i den ständiga jakten på sensationer. Och det berättas att senatshustrur och till och med kejsarinnor gick till en bordell för att under en natt roa sig med att arbeta som prostituerade, medan deras män skrev in sig som gladiatorer och kämpade på amfiteatrarna. Det är osäkert hur mycket av detta som är rykten och legender och hur mycket som är sant, men Hadrianus, den annars så stillsamme och fredlige kejsaren, kämpade ibland som gladiator. Och kejsar Claudius' tredje hustru Messalina beskylls för att ha tävlat med Roms mest ryktbara hora om vem som kunnat ta emot flest män under en natt. Messalina lär ha gått segrande ur envigen, men hon fick plikta med livet för sitt vidlyftiga leverne. Claudius' närmaste man, kanslichefen Narcissus, dödade henne år 48 e Kr. Och Claudius gifte om sig med Agrippina, som snart förgiftade honom med en svampstuvning, bara för att strax därefter själv bli dödad av sin son, kejsar Nero.
Vad nu detta har med bacchantinnorna att göra. Och med vestalerna.
De hade utan att märka något följt efter turisterna vidare upp mot Palatinen. Guidens röst hördes hela tiden framför dem. De lyssnade inte, men kunde ändå inte undvika orden. Historierna vävdes in i varandra, flätades samman och lade sig över dem som en tunn hinna, bäddade in dem i ett första, nästan omärkligt sedimentlager. Och plötsligt höll de varandra i handen.
Kaspari hade tafatt och lite blygt tagit henne i handen för att hjälpa henne uppför en trappa, eller kanske över någon svår passage i ruinfältet, och sedan hade han inte släppt hennes hand utan behållit den i ett undrande grepp, som om han inte riktigt förstått vad som skett med honom men ändå känt att han behövde henne, att han inte ville släppa henne ifrån sig någon mer gång.
Jag tänker mig det så.
De promenerade uppför Palatinen, hand i hand, och guiden berättade om grottan där Romulus och Remus givits di av den romerska varginnan, i närheten av kejsar Augustus anspråkslösa villa. Han berättade om kejsar Tiberius som anlagt det första palatset på kullen men aldrig avslutat bygget, utan istället år 26 e Kr lämnat Rom för att bosätta sig på Capri. Han berättade om Caligula och om vansinnet. Han berättade om kejsar Nero, som under den stora branden i Rom år 64 e Kr stått högst upp i Maecenas' torn på Esquilinen om nätterna och sjungit arior och sett ut över eldhavet...
Kaspari och Helena följde efter utan att tänka på vart de gick. Och det hade blivit kväll den första dagen. De bäddades in i mörkret och fördes omärkligt närmare varandra, som om dagen hade skilt dem åt, hållit dem ifrån varandra med sitt klara och tydliga ljus.
De lämnade Forum Romanum, strosade genom Roms gator, på väg till någon avlägsen utgångspunkt, utan att längre veta vilken väg de skulle ta. Historierna omvälvde dem. De satt tillsammans på en restaurang, åt middag, någon pastarätt, och drack ett syrligt rött vin ur repade och matta Duralexglas. De bäddades in i natten, i ljuden från staden, bilarna, människorna... Det var kallt och de kunde känna en bränd, lite söt lukt i luften, från kastanjerna som man rostade över koleldarna på gatan, från bilarna, maten, kaffet...
-- Kaspari, sade hon och log mot honom och tog hans hand i sin. Kaspari... vilket konstigt namn.
Var det så han mindes det? Han satt på hotellsängen och fingrade med fällkniven i handen, gick igenom minnesbilderna men utan att lyckas komma till någon klarhet. Minnet måste ha varit som en kort ljusglimt, som för ett kort ögonblick samlade sig till en bild, men sedan blev suddig och oskarp.
De hade ätit frukost tillsammans. Detta måste han ha kommit ihåg. Helena hade frågat:
-- Menar du något allvar med det här?
De hade suttit mitt emot varandra vid ett cafébord.
-- Eller är jag bara ett billigt nöje i en vecka eller två?
Hon hade varit orolig. Han hade sett länge på henne, sjunkit in i hennes ansikte, det lilla ärret vid ena mungipan, hennes ögon.
-- Nej, du är inget billigt nöje.
Och i det ögonblicket måste han ha trott att han var fullständigt ärlig. Han måste då ha känt en tyngdpunkt djupt inne i sig själv.
Hon hade slappnat av, sträckt sig fram över bordet och strukit över hans ansikte med sin hand, med det yttersta av fingrarna mot hans ansikte, över läpparnas tunna hud. De hade sett in i varandra, genom tunna hinnor som plötsligt hade blivit genomskinliga.
Kanske hade där ändå funnits något slags kärlek.
Deras resa hade avbrutits. De hade blivit kvar i Rom. Senare hade de gift sig, hur orimligt detta än förefaller, och blivit man och hustru. Till Kasparis tid i Rom hör också Helena, till stadens färger läggs också hennes färger.
Kaspari reste sig upp från hotellsängen och gick snabbt ut ur rummet, för att äta och för att hämta de polletterade väskorna på Centralstationen. I handen kramade han fällkniven med dess tunga mässingsinlägg.
Där fanns en oro i hans kropp. Skymningen hade fallit och det var mörkt. Han gick genom staden; man såg honom i det otydliga ljuset från gatulamporna. Åren hade strukit över hans ansikte, lämnat det kvar obestämbart, åldrat, förändrat.
I dagboken skrev han: "September, den sjunde månaden. Göteborg. Sebastians stad."
Det är så jag tänker mig den, Kasparis återkomst.