Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag som skriver detta, jag Sebastian, jag sitter i det hotellrum som Kaspari en gång hyrde. Han är inte längre här. Han är sedan länge borta, jag vet inte var. Men allting i rummet står kvar, oförändrat, som när han ännu var här. Jag bevarar det så, träder mycket långsamt och försiktigt in i hans värld. De röda, blanknötta stolarna, sängöverkastet i samma färg, skrivbordet, alla papper och målningar... Allt är kvar, oförändrat, orört.
Jag går sällan ut härifrån, lämnar rummet bara för att äta. Det är här jag möter honom, här jag kan nå fram till honom och röra vid hans ansikte.
Det är kväll. Min penna raspar mot papperet, mina tankar samlas kring dess rörelser. Minnet av Kaspari är ännu avlägset, närmar sig endast trevande och långsamt något slags tydlighet och skärpa. När jag försöker minnas honom, viker han undan. När jag flyttar tanken, träder han fram i ögonvrån. Han lämnar mig inte och jag kan ändå inte minnas honom. Orden som ska berätta om honom viker undan, berättar om andra saker, går omvägar.
Han hade rest norrut från Rom, utmed vattenlederna, upp genom tiden, insvept i den alldeles för stora rocken, hoplappad och täckt av ett tunt lager av lera och smuts. Och plötsligt stiger han av tåget och går utmed perrongen. Det har tagit lång tid för honom att återvända.
Vad höll honom tillbaka? Sorg? Minnen? Eller glömska? Vem vet. Historien är inte linjär, säger Johan, utan oregelbunden, oförutsägbar, full av glapp och hålrum.
Från resan skriver Kaspari:
Augusti, snart september. Alltjämt på väg mot norr...
Jag reser med pråmarna, liftar, hoppar från det ena fartyget till det andra, som det faller sig, som måsarna som ibland slår sig ned på förstäven eller högst upp i den låga masten, och sedan lyfter och svävar bort någon annanstans. Fartygsklockan ringer över floden. Stränderna passerar förbi, små byar och städer, öppna fält och små skogsdungar, människor som står på strandkanten och tittar efter oss, följer oss med blicken. Jag tittar tillbaka på dem, från en annan strand ser jag deras stränder, från en annan flod, en annan värld. Moderna människor ur en främmande framtid, som lika villrådigt främmande stirrar tillbaka på mig och på pråmen som tungt och långsamt stävar uppför floden, alldeles bredvid deras hem, som ett slags dårskepp som stryker tätt förbi dem och sedan försvinner och lämnar dem med en suck av lättnad.
Jag fotograferar dem, skriver in deras kroppar och ansikten i det tunna silverpergamentet, fångar upp dem och bevarar dem innan de har försvunnit och glömts bort. Jag bär sedan med mig deras ansikten, deras tyngd och skuld.
Historien rör sig med Kaspari, vrids kring honom, vänds och förvandlas. Minnena finns ändå. Jag följer dem med min blick, släpper inte taget. Kaspari, det här handlar om Kaspari, om min bror, om honom som skulle ha kunnat vara min bror.
Han passerade Besançon, alltjämt på väg norrut från Rom, gick utmed landsvägen den sista biten uppför floden, förbi fallen och de gamla, höga försvarsmurarna. Det var förmiddag, en tidig höstdag.
Under dagarna sköljde den blåa himlen bort all höstlighet och en varm vind svepte genom staden och höll kvar husfasaderna, gatorna och torgen i sommarens värme. Bara nätterna lät ana den kommande hösten med en indigoblå himmel och ett kallt, fuktigt dis.
Kaspari gick in på ett café och beställde en kopp kaffe. Lokalen var nästan tom; mörka, slitna träbord och stolar med grönt, sprucket skinn. Han tände en cigarett. Några trasiga män satt vid var sitt bord, utspridda i lokalen, alla med en halvflaska vin framför sig. De drack då och då, satt tysta, utan att tala med varandra. Servitören sade ibland några ord till dem, frågade om vädret, sade något om sportsidorna. De svarade kort, rörde sina händer, påbörjade gester, ord, meningar, men kom sedan av sig och avslutade dem aldrig. Deras händer hängde en stund i luften och ansiktsuttrycket från de sista orden dröjde sig kvar ett ögonblick -- sedan sjönk kroppen ihop och de föll tillbaka mot ryggstödet med ett utslätat, stumt ansikte, betänksamma, som om de inte längre hade något minne av att ha sagt något. Och så lyfte de vinglaset, skålade tyst med sig själva och drack.
En hund gick mellan borden. Männen böjde sig ned mot den, gav den en brödbit eller något annat ätbart; någon pratade med den. Och en av männen anförtrodde sitt namn åt den: Rauel Aidon. Lämnade det i förvar. Hunden gick sedan vidare, bar med sig orden till nästa bord, som en budbärare mellan isolerade öar, en förmedlare av mening och gemenskap.
En av männen började sjunga en sång ut i luften; ingen reagerade. Efter några takter tystnade han igen, bröt av melodin, drack en klunk av vinet. Kaspari såg ut över lokalen och männen som satt därinne, ut genom fönsterna på det blåtonade höstmörkret som lade sig därutanför.
Gubbarna sörplade och vinet rann i deras mungipor, över rynkorna och skäggstubben och den uppsvullna, pussiga huden, som om de med vinet försökte tvätta bort och skölja undan gamla obehagliga minnen, sorger och tomheter -- eller vad det nu kunde vara -- gömma undan alltsammans och så vara av med det.
Kaspari satt med dem. Jag vet inte om han var en av dem, om hans förfall hade nått så långt, eller om han bara passerade förbi och med kameran samlade in de gamla gubbarnas alkoholiserade ansikten. Men deras liv tillhörde alla det förflutna och där förenades de, Kaspari och gubbarna.
I dagboken skrev Kaspari:
Besançon. Kvinnor, barn, hundar, dårar och gamla gubbar... Jag försöker prata med dem, men orden trilskas med mig, vänder sig på tungan, kommer ut bakvända och obegripliga. Och människorna stirrar oförstående på mig, med motvilja i blicken, som om jag varit vanskapt, haft hovar till fötter, ansikte av hår, krumma ben och stum rygg...
Så fortsatte han norrut på sin irrande färd upp genom tiden, följde floderna, reste utmed de gamla vattenlederna, vilka en gång trafikerats av dårskeppen som varit på väg genom Europa med sin underliga last av människor, vanskapta, prostituerade, utstötta och vansinniga. Från Besançon fortsatte han till Gheel och sedan vidare upp genom Tyskland.
Och så plötsligt är han framme.
Rom ligger långt tillbaka i tiden, men det är dit man måste
återvända om man vill förstå. Rom är den första staden; därifrån utgår
rörelsen.
