Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
En av Kasparis dagboksanteckningar lyder:
Jag är varje människas ansikte som möter mig.
Det är en mycket tidig anteckning. Han måste ha skrivit den medan han ännu gick i skolan. Skriften är ännu barnslig, slingrar sig i ojämna rader över papperet, obestämt på väg någonstans.
Vi gick i första klass och delade skolbänk och var fiender. I mitten av vår gemensamma bänk hade vi dragit en skarp gräns som vi bevakade från var sitt håll med en intensitet som gränsade till skräck. Och om någon av oss råkade träda över den osynliga gränsen med en armbåge eller bok eller något, slog den andre till blixtsnabbt, med ett stort allvar och så hårt han kunde.
Lärarinnans vaksamma blick följde oss.
-- Sebastian! Kaspari! Sluta bråka! Jag vet inte vad jag ska ta mej till med er två. Ni får flytta ifrån varandra...
-- Nej! sade vi, plötsligt eniga, som om vi heller inte hade kunnat vara utan varandra.
En vinter, efter skolan, under de blåsvarta kvällarna i februari, byggde Kaspari upp en stor hög av stenar. Den var ett slags gravvård över honom själv, liksom efter någon man vill minnas och som man försöker bevara och hålla kvar i världen. Men Kaspari levde, ändå samlade han in de där stenarna, kånkade och bar, böjde sig och svettades under bördan, och byggde upp dem till ett stenröse. Eller en gravvård, eller vad det nu var. Jag förstod inte.
En kväll letade jag upp stenhögen och sparkade sönder den, sparkade ut stenarna över marken, slängde dem omkring mig -- utplånade honom. Nästa dag gick han fram till mig i skolan och började utan förvarning att slåss, som om han på något sätt visste att det var jag. Vi rullade runt på marken och slogs med varandra, inte som i ett vanligt pojkslagsmål, till hälften på lek, utan på fullt allvar, för att skada och på något sätt försöka förgöra varandra. Klasskamraterna stod i en tyst cirkel omkring oss. Ingen förstod varför vi hade börjat eller när vi skulle sluta. Till slut kom en lärare och skilde oss åt. Vi blödde båda i ansiktena, stönade av smärta och linkade därifrån. Kaspari hade brutit ett finger; jag hade svårt att se på ena ögat och min högra arm blödde ur ett djupt jack efter ett knivhugg.
Sedan, under lektionerna, satt vi åter vid samma bänk, omplåstrade och gipsade, och bevakade gränsen mellan oss.
Det var så det var; jag minns det tydligt. Han hade en brun skinnjacka och i handen kramade han en fällkniv, försökte gång på gång att hugga mig, medan han slogs och rullade runt med mig på marken. Det var vinter, februari, och marken var kall under våra tunna pojkkroppar.
Vi lyckades inte förgöra varandra, inte då. Det skulle ta lång tid, och inte gå till så som vi då föreställde oss det. Vi skulle glömma och med glömskan utplåna varandra. Det är ju också ett slags död: utan någon som minns en är man inte ens en stenhög. Långsamt dog Kaspari bort; allt eftersom åren gick tänkte vi mindre och mindre på honom, jag och klasskamraterna och familjen, alla vi som kände honom, och han blev allt mer otydlig, allt mer försänkt i tystnaden. Och till slut var han borta, bortglömd, som om han aldrig hade funnits.
När jag långt senare besökte hans lilla gravvård, kunde jag inte längre hitta den. Stenarna låg som de brukade ligga, utspridda huller om buller över marken, så som jag hade sparkat ut dem.
Nu försöker jag åter finna en förbindelse mellan oss, ta honom
tillbaka, som en bror, oskiljaktigt.
