Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
På kvällen, just när ljuset skymmer, går jag bort från fönstret och fram till skrivbordet och sätter mig. Ibland när det är kallt sveper jag in mig i det röda överkastet, draperar det kring mig som en toga.
Jag plockar bland Kasparis papper, betraktar någon av målningarna, linjerna och färgerna. Med fingret följer jag konturerna. Jag lyfter upp ett papper, läser, snuddar vid Kasparis ord men glider sedan vidare med blicken, slinter mot papperet och de svarta tecknen. Efteråt måste jag anstränga mig för att minnas vad jag har läst. Men när jag sitter stilla och blundar, tycker jag mig höra honom andas alldeles nära mig själv, som om det vore min egen andedräkt.
Det har blivit mörkt i rummet. Jag borde tända lampan men jag dröjer ännu, sitter kvar i mörkret och ser ut mot fönstrets ljusa fyrkant.
Jag minns en fågel som föll, som om luften omkring den plötsligt hade förvandlats till tomt vakuum. Det var länge sedan. Jag var ett barn, kanske sju år. Jag stod i mitt fönster och såg den falla så djupt, att också tiden påverkades. Det regnade. Vattendropparna föll nästan ljudlöst mot marken. En skata, jag minns att det var en skata. Kanske hade den blivit skjuten eller skadad av en katt; den ena vingen släpade i marken när den hoppade över gräsmattan.
Då var det om mig allt rörde sig; det var alltid min berättelse. Nu kretsar berättelsen kring en annan. Om honom vet jag nästan ingenting. Men jag fortsätter att berätta om Kaspari, vad jag minns, vad jag föreställer mig och hittar på. Historien borde vara längre, innehålla fler mänskliga drag, känslor, men den är inte sådan.
Som bröder växte vi upp tillsammans, vid varandras sida. Sju månader efter min födelse, nedkom vår mor med en andra son, som fick namnet Kaspari. Det är kanske förvånansvärt men detta är den tid som skiljer oss åt. Den är fullt tillräcklig. På detta sätt blir allt också mycket enklare.
Min bror... Jag minns honom från de ord man sade om honom. Det var så han formades, genom hur de andra beskrev honom. Han själv befann sig i tystnaden, ordlös och stum. Jag kan inte minnas att han någon gång sade något själv; det är i varje fall säkert att man inte lyssnade på honom, att hans ord inte bars fram, att de saknade makt -- eller tyngd -- och omöjligt kunde bli ihågkomna.
Vi sade att han "dansade". Det var ingen dans, men vi visste inte vad vi skulle kalla det. Han var inte normal, hörde inte riktigt till vår värld, och då visste vi inte hur vi skulle säga. Där fanns inte längre några ord som kunde beskriva. Våra vanliga ord räckte inte till och några andra hade vi inte. Kanske skulle det ha varit annorlunda nu, om vi lyssnat till honom, försökt lära oss hans språk. Men vi kunde inte, vi tog orden från vår värld, den riktiga och sanna, och lät dem gälla också för honom. Vi sade att han dansade, att han inte var normal. Vi kunde inte se något annat.
När vi beskrev honom förändrades han, blev annorlunda, gled bort från oss, men vi märkte det inte. Orden var ju de samma, och allt det andra, det som skulle ha kunnat få oss att förstå, det lämnade vi utanför.
Sophie, vår mor, vår andra mor, och jag satt i köket. Hon läste en tidning, jag minns inte vilken, och jag åt en smörgås eller en kaka och drack ett glas mjölk. Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet; det var eftermiddag och huset var helt tyst. Det måste ha varit vinter; jag minns att mörkret föll tidigt, tonade ned ljuset så att jag fick en känsla av att fuktdiset långsamt hade lagt sig allt tätare över oss och till slut stängt ute allt ljus. Sophie bläddrade i tidningen och jag åt och såg ut genom fönstret. Vi sade inget, där fanns inget att säga, och tystnaden slöt sig om våra ensamheter. Från rummet ovanför, genom kökstaket, hörde vi fotstegen från Kaspari som rörde sig fram och tillbaka. Då och då en duns från ett steg som sattes ned tungt, sedan tystnad och några snabba, lätta steg. Rytmen var ojämn, han rörde sig ryckigt, ibland hastigt, ibland långsamt -- ibland stannade han nästan helt och det var tyst ett slag innan han fortsatte. Vi visste inte vad han hade för sig. Det var som om han rörde sig efter musik, efter en egen, inre rytm och melodi. Han hade en radio men den stod alltid avslagen. Det var en annan, bakvänd musik som spelade genom hans kropp och som han rörde sig efter med underliga, förvrängda rörelser. Vi visste inte vad vi skulle säga. Vi sade att han dansade.
Vår mor reste sig upp från bordet, lade undan tidningen, suckade och började att gå uppför trappan.
-- Nu håller han på igen, sade hon. Jag förstår inte varför han ska... dansa på det där sättet.
Jag hörde hur hon öppnade dörren till Kasparis rum och sade åt honom att han skulle sluta, att hon stördes av att han höll på så där. Och så sade hon att det var något fel på honom, så som hon brukade säga.
Han svarade inte. Vad hade han kunnat säga? Han såg på henne, nickade, och när hon gått fortsatte han att dansa.
Och jag stod bakom vår mors rygg och kikade in i rummet, kände den instängda, unkna lukten av svett och smuts slå emot mig. Jag talade aldrig till honom, gick aldrig in i hans rum. Kanske var jag rädd för honom, för att komma honom allt för nära.
Han hade alltid varit ensam, så länge jag kan minnas. Ingen kom och besökte honom, ingen gick in i hans rum. Det var alltid mörkt där inne. Han drog för persiennerna och stängde dörren om sig, och han vägrade att gå ut. Det var ett litet rum men jag tror att det förvandlades när han stängde dörren, att rummet då växte, att golvet liksom sträckte ut sig genom fantasin och drömmen, och lät honom passera till andra tider och andra världar. Han tog överkastet från sängen och draperade det kring sina tunna axlar, och sedan dansade han ut över golvet, med överkastet släpande bakom sig, virvlade förbi oss. Och när han snurrade runt lade sig överkastet om honom, den korta, dvärglika pojken, gömde honom under sitt väldiga tygsjok, svepte in honom i lager av skyddande hinnor, ytterligare ett för varje ny vändning, bäddade in honom i sedimenterande tyglager, tills han nått fram till en tid så förfluten att man inte längre kunde minnas honom. Allt som återstod var avlagringarna, alla dessa lager som nu försiktigt måste avlägsnas, med pennans yttersta spets.
Med åren slutade han att dansa. Det blev allt tystare omkring honom. Omärkligt gled han bort från oss. Vi tänkte allt mindre på honom och till slut glömde vi bort honom helt. Han försvann som om han aldrig hade funnits.
Först nu minns jag honom igen, med Johans ord när han sade: Jag såg
Kaspari. Namnet kom tillbaka till mig och jag minns fotografierna där
vi står bredvid varandra, som bröder, och båda lite tafatt ler in i
kameran, jag minns skatan i trädgården, hur den med en spretande,
oduglig vinge hoppade över gräsmattan, jag minns hur han som barn
dansade insvept i det röda överkastet och sedan försvann.
