Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Hur börjar vansinnet? Kommer det plötsligt: en morgon när man vaknar...? Eller kommer det långsamt, smygande omärkligt, så att man själv inget märker förrän den dag allt faller samman och man spärras in, fortfarande oförstående?
Jag mindes något som sträckte ut sig mot mig i drömmen, som rörde vid mig genom berusningen. Och så kom polisen en dag hem till mig.
-- Vad gäller det, frågade jag i dörröppningen.
-- Det är bäst att du följer med. Resten tar vi på stationen.
-- Men...?
-- Ta på dej och kom med!
De två poliserna satte mig i baksätet på en civil polisbil och körde mig till stationen för förhör och utredning. Jag fick senare reda på att jag var misstänkt för hustrumisshandel, eventuellt också för olaga hot och våldtäkt. Jag var fullständigt överraskad.
Efter en lång väntan visades jag in i ett kalt, nästan fullständigt vitt förhörsrum med ett skarpt, hårt ljus. De två poliserna stirrade på mig utan att säga något. Den ena satt vid ett skrivbord, medan den andre stod upp lutad mot väggen. Jag placerades på en ensam stol framför dem. På skrivbordet stod några urdruckna kaffemuggar, ett askfat och ett paket cigaretter.
-- Röker du, frågade polisen vid skrivbordet och gjorde en gest mot paketet.
Jag nickade och han bjöd mig på en cigarett.
-- Hur ofta dricker du, frågade han samtidigt som han strök eld på en tändsticka.
Bägge såg uppmärksamt på mig. Jag ryckte på axlarna.
-- Skulle du säga att du dricker ofta?
Jag nickade.
-- Jag tror det, sade jag.
-- Men du vet inte?
-- Nej...
-- Nähä... Din hustru, har du någon gång slagit henne eller mot hennes vilja tvingat henne till något?
-- Vadå?
-- Till sex, till exempel.
Jag fimpade cigaretten.
-- Säger hon det?
-- Vi frågar dej nu.
Det var den andre polisen som pratade, han som stod upp. Han gick fram och tillbaka i rummet, för att till slut stanna bakom min rygg.
Jag skakade på huvudet. Jag mindes inte. Min hustru... Vi hade knappt sett varandra den sista tiden. Jag hade inte varit hemma mycket. Arbetet hade tagit sin tid. Jag hade gått ut på krogen. Ofta till krogen. Min hustru hade jag träffat nästan bara på morgonen.
-- Minns du detta?
Jag vände mig mot polismannen som stod bakom min rygg; jag försökte minnas, se bakåt i tiden. Dagarna gick in i varandra, blandades samman och blev till en oformlig massa, som ett mörkt hav. Jag mindes inte. Inga konturer var urskiljbara, inga ansikten.
-- Vet du någon som kan intyga vad du gjort den senaste tiden?
Jag vände mig tillbaka mot polisen som satt bakom skrivbordet och tuggade på en penna. Jag tvekade, alla namn var borta; jag kunde inte minnas någon vän, ingen som jag kände. Jag var omtöcknad. Jag tänkte på Caligula, Claudius... Jag mindes inte riktigt vem jag var, vad jag gjort, inga människor.
-- Är det här på riktigt, frågade jag. Är ni allvarliga?
De nickade.
-- Lolly..., dök det plötsligt upp i mitt medvetande.
Jag mindes vagt en kvinna som jag pratat med vid någon bardisk, hennes stora, blonda hår som var uppsatt i något konstfullt arrangemang på huvudet, hennes hårt sminkade ansikte som någon gång varit vackert. Jag kom inte riktigt ihåg och minnesbilden försvann, löstes upp.
-- Det är ett smeknamn. Kan vara vem som helst. Skulle du känna igen henne?
Jag skakade på huvudet.
-- Din hustru säger att du tvingat henne att... prostituera sej. Har du något att säga om detta?
-- Nej... Det är inte sant!
-- Hon säger att det började som någon sorts lek er emellan... Han gjorde en paus, bläddrade bland papperen, låtsades läsa.
-- Något med... en piska... Eller en staty... Jag är inte säker på att jag förstod det rätt.
Han såg på mig. Jag sade inget. Kanske skämdes jag, rodnade, även om jag visste att detta inte hade med mig att göra.
-- Du tog alltså inte med dej vänner hem som du sedan tvingade henne att ligga med mot betalning. Eller? Kommer du bara inte ihåg?
-- Nej, sade jag i ett försök att verka övertygande utan att vara det.
De såg frågande på mig, utan att tro på vad jag sade.
-- Jag gjorde inget, fortsatte jag. Det är ju omöjligt! Jag kan inte ha gjort något sånt. Aldrig! Det kan inte ha varit jag.
-- Senare -- säger din hustru -- tog du inte bara hem vänner utan också tillfälliga bekanta, män som du inte kände, utan bara stött ihop med på krogen. Och som du sedan tvingade henne att ligga med.
-- Det här är ju vansinne! ropade jag. Lögn! Förbannad lögn!
-- Du gick ofta på krogen -- det minns du -- och sedan kommer du inte ihåg mer. Vad gjorde du sedan du varit på krogen och druckit?
Jag satt plötsligt tyst och såg ned i golvet framför fötterna, försökte samla mig, koncentrera mig.
-- Lärde du känna någon på krogen? En vän? En bekant? Någon du tog med hem?
-- Det här är ju groteskt! Jag svär... Jag har inte gjort henne något.
-- Du lär ha tjänat mycket pengar -- stämmer det?
-- Jag har inga pengar. Ingenting. Herre Gud, ni blandar ihop mej med någon annan.
-- Det får vi se, Sebastian, sade de nästan vänligt till mig. Vi vill bara försöka ta reda på sanningen. Förr eller senare kommer vi fram till den. Vi kommer alltid fram till den. Men det är enklast om du berättar den för oss. Eller hur?
Jag gömde ansiktet i händerna; kanske grät jag. Vad hade det här med sanning att göra? Ett sådant djävla begrepp!
-- Berätta nu! Vi lyssnar.
-- Ja, ja, jag berättar! Jag berättar ju för fan!
Det hände att jag klädde ut mig i ett par gamla och alldeles för stora kläder som jag ärvt efter en släkting. De fick mig att se komisk ut, som en clown. Min hustru tyckte det var roligt. Jag klädde ut mig och gick in i hennes arbetsrum, ofta var jag lite berusad. Hon lyfte blicken från sitt arbete och såg på mig med ett litet, matt leende över läpparna, så som hon hade gjort förr.
-- Vem är du, frågade hon.
-- Jag är Charlie Chaplin, svarade jag.
Eller: Marx, Churchill, Silius, kejsar Claudius -- vad som föll mig in. Det var ett slags spel: hon ställde alltid samma fråga, jag svarade alltid på samma sätt.
-- Och vad vill du, frågade hon.
-- Att du reser på dig! sade jag.
Hon reste sig.
-- Klä av dig!
Hon lydde med ett lekfullt och lätt roat uttryck i ögonen, och jag fortsatte att beordra henne. Det var bara då vi älskade med varandra, vid de få tillfällen då jag klädde ut mig och låtsades vara någon annan.
Poliserna förde ut mig från förhörsrummet. Jag satt i häktet några dagar. Sedan släpptes jag i brist på bevis. Min hustru tog tillbaka anklagelserna mot mig och jag var fri att gå. Men hon var ändå bestämd: det var jag och ingen annan som hade gjort henne illa. Vad jag hade gjort sade hon inte. Och jag förstod ingenting, mindes inget.
Hon lämnade mig efter detta, gick utan ett ord, förstummad, sårad
bortom förlåtelse.
