Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
I Rom var det juni, Junos månad, de heliga gässens. Det var den röda månaden, gulröd, indränkt i långa tiders finrivna pigment, som försiktigt rörts ut i bindemedel och blandats samman till realgarrött, cinnoberrött, ockrarött, alla nyanser av rött. Som vita prickar syntes Capitoliums gäss mot den röda kvällshimlen; i en elegant V-formation sänkte de sig ned genom luften för att slutligen lite tungt och klumpigt ta mark alldeles vid Jupitertemplet på kullens sydsidan. Det var kväll och mörkret lade sig och Nero kröntes till kejsare i Rom.
Långt innan dess, på hösten år 37 e Kr, blev hans mor Agrippina förutspådd att föda en son som visserligen skulle bli kejsare men också döda sin mor.
-- Ja, ja, sade Agrippina avfärdande med en nonchalant rörelse. Bara han härskar, resten struntar jag i.
Den 15:e december samma år födde hon med en olycksbådande sätesbjudning en gosse. Fadern, Domitius Ahenobarbus, hade redan under graviditeten förutsagt att frukten mellan honom och Agrippina måste bli ett monstrum. Och så kom Nero Claudius Caesar Drusus Germanicus till världen: avlad i Tiberius' dödsögonblick, född under Caligulas välde, uppväxt under Claudius, kringsvärmad av onda järtecken.
Agrippina lämnade bort uppfostran av denne märklige son till andra. Möjligen därför att hon var rädd för honom, som om han redan som barn burit på den skräck som han sedan skulle sprida omkring sig.
Profetiorna om Nero besannades; det var en tid då mycket slogs sönder. Efter flera misslyckade mordförsök mot sin moder, gav han till slut amiralen Anicetus order om att döda henne. Amiralen skar då utan omsvep upp hennes mage och lät henne på detta sätt förblöda och dö. Sin första hustru Octavia lät Nero likaså döda. Sin andra hustru Poppaea sparkade han själv i magen efter en sen kväll vid teatern; hon var gravid och dog av inre skador. Man har anledning att misstänka havandeskapsförgiftning. Sin halvbror Britannicus förgiftade han med ett långsamt verkande gift som förlamade andningsmusklerna och kvävde honom. Han spred döden omkring sig, liksom förstrött, medan han hela tiden övade sin sångröst.
För Nero var sången och konsten det viktiga. Han var särskilt förtjust i operor och han hade en egen sångpedagog som ständigt var med honom, gav honom råd och övning, och som varnade honom för att i onödan anstränga sin röst. För att hörsamma rådet, undvek Nero att tala till sin omgivning. Tyst skrev han ned sina order om festligheter, mord, middagar, truppförflyttningar och fälttåg på små lappar som han spred omkring sig.
År 64 e Kr lät Nero via en av dessa små lappar sätta Rom i brand. Från sin ateljé såg Kaspari elden rasa kring Palatinen. Väggarna färgades varmt röda av eldskenet och skuggorna flackade över rummet. Han kände brandlukten och hörde skriken från de innebrända, hörde när takbjälkarna gav vika i hyreshusen och taken störtade in, hörde ljuden från människorna som flydde lågorna, de snabba tassande stegen, de kvävda snyftningarna. Och om natten hörde han Nero sjunga. Från Maecenas' torn på Esquilinen blickade kejsaren ut över lågorna och sjöng arior om Trojas undergång, muntra, nästan glättiga partier. Hans ansikte lystes upp i skenet från lågorna: de djupa, mörka ögonen, näsans skarpa vinkel, den snedvridna munnen som sjöng, sjöng... Kanske påminner han om någon, men avståndet är stort och lågornas sken fladdrar och flackar över ansiktet -- det skulle kunna vara vem som helst.
Så länge elden varade sjöng han, utan upphåll, genom dagar och nätter. Man hör inga ord men man kan föreställa sig:
-- Lämna mig inte! Glöm mig inte! Förbarma er, låt mig dö! Låt mig äntligen dö, så som det var meningen från början, så som jag alltid varit död.
Eller om det var Kaspari som sjöng. Eller någon annan.
Efter branden lämnade Kaspari sin ateljé. Helena var borta, slavarna var borta; han var ensam. Till slut hade elden nått också hans hus och det hade sopats bort med lågorna. Stenen hade vittrat och sprängts sönder av värmen och efteråt återstod bara flisor. Försiktigt bar han ännu några i sina händer medan han gick längs Via Sacra. Han gick utan mål. Det var mörkt; då och då lystes hans ansikte upp av sena nattvandrares facklor som passerade honom på väg hem eller på väg till någon bordell för att där avsluta natten. De ropade efter honom, men han svarade inte, som om han inte förstod, inte hörde. Med sig bar han också några målningar gjorda på papyrus som han lyckats rädda undan lågorna, hoprullade under togan i den ficka av värme som finns närmast bröstet.
Jag böjer mig fram över skrivbordet och betraktar dem. De är ömtåliga. Vissa färger kan man inte ens andas på utan att de flyter ut. Man ser en naken kvinna som upplyst av ett rödaktigt ljus träder fram ur målningens dunkel, står där alldeles ensam. Jag känner inte igen henne; ansiktet är snett och dragen är liksom förskjutna. Kroppen är vriden i en onaturlig vinkel. Hon kan ha varit vem som helst. Jag gissar att hon var en danserska, jag känner mig övertygad om det, en frigiven slavinna som underhöll på fester och som för att förströ gästerna dansade naken. Hon hade inget namn, inget eget, bara ett artistnamn, som ett firmamärke; kanske kallades hon Lolly. Kaspari såg henne på en fest och fascinerades av hennes rörelser, fångades upp av något som hon utstrålade, värme, liv, bräcklighet, jag vet inte, och så målade han av henne.
Det var sommar. Under dagen brände solen sig in i jorden, färgade den röd. Och på kvällen Nero höll fest på Capitoliums sluttningar, som för att fira den lyckade eldsvådan som röjt upp området nedanför Palatinen. Gässen låg slaktade utmed marken, människorna ropade och skrattade och sjöng. Fjädrarna for i luften när man plockade fåglarna. Blodet rann ur de slaktade kropparna, och i luften kände man doften från vin, kryddor, eldar och facklor och gåsfett som droppade ned i glöden och fräste till och spred ett tungt stekos genom skymningen. Man drack och berusade sig.
Jag föreställer mig det så.
Den unga kvinnan som kallades Lolly dansade naken över sluttningen och männen skrattade och försökte fånga henne i sina kraftiga armar, men hon gled skickligt undan. Som på skämt hällde man vin över henne, och sedan drev man skämtet vidare och slängde kryddor över henne, basilika, oregano, rosmarin... Någon hällde en skål olja över hennes huvud. Hennes hud glänste i skenet från facklorna, medan hon hela tiden fortsatte att dansa och försöka undvika de framsträckta armarna. Men så snubblade hon till, halkade på det slippriga gåsblodet som runnit över marken, och några män lyckades att fånga in henne. De bar henne skrålande och triumferande med sig och hängde upp henne i ett träd på sluttningen, fastbunden i händerna. Hon skrek och kämpade emot, men de märkte det knappt, fortsatte bara att smörja in henne med olja och hälla kryddor och vin över henne. Blandningen dröp av hennes kropp. Hon var kristen och bad till sin gud, skrek och bad dem sluta, grät och snyftade. Och de skrattade berusat åt henne, stod i en ring omkring henne och lyssnade roat till hennes förtvivlan. Fler och fler samlades kring henne, männen gick vacklande fram och nöp henne i låren, som för att känna på hullet, daskade till henne över skinkorna. Hon dinglade hjälplöst fram och tillbaka i luften strax ovanför marken.
-- Gode Gud! ropade hon. Herre, hav förbarmande!
Man skrattade och drack och spillde ut vin över marken. Man kände på hennes bröst, stack upp fingrar och händer i hennes sköte, snurrade henne runt, runt, runt, tills hon dansade som en docka i luften. Så plötsligt, innan man hann göra något för att förhindra det, satte någon en brinnande fackla till hennes oljeindränkta kropp: som på skämt, som om det bara hade varit ännu ett roligt upptåg i festen. Först långsamt, sedan allt snabbare flammade elden kring hennes kropp. Könshåret frasade till i en kort eldslåga. Huden skrumpnade över magen och brösten, och hennes huvud omvärvdes av lågor och svart, illaluktande rök. Hon skrek och människorna runt omkring henne ropade plötsligt förvirrat på hjälp, och över alla andra hördes Neros mäktiga röst:
-- Nej! Nej! Nej!
Hon brann inte upp, dog inte. Elden slocknade så småningom av sig själv, men hon var då svårt brännskadad. När man firade ned henne från trädet var hennes ansikte förvridet av smärta och hon var alldeles tyst, liksom förlamad, som om ingen röst förmådde uttrycka smärtan. Sedan förlorade hon medvetandet.
När hon dog ersattes hon av en annan danserska som tog plats under smeknamnet, fyllde ut det utan att någon märkte någon skillnad. Lolly! Det spelade ingen roll vem som gömde sig bakom namnet.
På det brända området nedanför Palatinen byggde Nero sedan sitt palats, Domus aurea, större än något annat palats i Rom. Och hela tiden fortsatte han att sjunga. För att stärka rösten tränade han regelbundet andningsmuskulaturen. Han låg på rygg med tunga blyplattor över magen och bröstet och andades sedan så häftigt han förmådde under en minut, vilade en minut, andades en minut... På så sätt, tänkte han, skulle man kunna höra honom, när han om nätterna gick genom de tomma salarna i det gyllene huset och sjöng sina ensamma arior.
Han stannade alltid i den åttakantade kupolsalen mitt i palatset, där taket roterade runt, runt, utformat som en himmel med stjärnor, sol och måne, stod där ensam och sjöng. Hans kraftiga röst ekade i rummet.
-- Hör mig! dånade han. Och jag skall bli till. Se mig! Och jag skall finnas...
Han avbröt plötsligt sången, hörde hur orden studsade och förvrängdes mot väggarna, och bortom dem hörde han sedan tystnaden breda ut sig och fortplanta sig genom hela det väldiga palatset.
-- Hallå..., sade han med en viskande röst, som ändå ekade i salen, förstärktes och mångdubblades och återkastades, som om det hade varit någon annan som pratat. Han stod stilla och lyssnade till rösten som talade från väggarna.
Hallå... Är det någon där...? Jag skar mig på en kniv förut idag. Det blödde ur ett djupt jack i fingret och jag blev rädd. Jag lade mig på rygg med blyplattorna på magen och andades häftigt tjugo gånger. Sedan vilade jag i en minut och andades tjugo gånger igen. Mina läkare säger att det hjälper. Men jag har aldrig märkt någon förbättring. Det är ju inte det där som det handlar om.
Några soldater väsnades på gatan utanför. Jag ropade åt dom att hålla käft. Och nu är det alldeles tyst i huset, mitt gyllene hus. Det är tillräckligt stort för halva Rom att bo i, men ingen kommer hit. Varför kommer dom inte? Gajus har fått barn och jag fick inte komma och gratulera. Det skulle oroa modern sade han. Vilket skitsnack! Jag var glad för Gajus' skull och så får jag inte komma. Som om jag skulle föra otur med mig, vara smittad eller något. Jag förstår inte.
Och Galba, vad gör han i Spanien? Varför hälsar han aldrig på? Eller skriver ett brev åtminstone? Är han rädd för mig? Jag räddade hans liv en gång utanför Aten. Han stod vid en brant klippa, och så snavade han och höll på att falla nedför stupet. Jag fick tag i honom i sista ögonblicket och drog upp honom. Varför hör han inte av sig? Och Poppaea, jag saknar Poppaea. Hon dog. Och jag kunde inget göra. Jag är kejsare över Rom och halva världen, men jag kunde inte ge henne livet tillbaka. Varför ska jag då vara kejsare?
Jag undrar om jag borde anlägga en fontän utanför huset. Vatten som sprutar, fåglar som badar och kvittrar. Och barn som leker. Jag skulle kunna gå ut och titta på dom när dom lekte. Prata med dom. Jag skulle vilja ha barn. Poppaea skulle ha barn. Och så dog hon. Fick missfall eller något. Jag förstod ingenting. Plötsligt var hon bara död. Och barnet med. Så fort, så plötsligt. Jag har hört någon säga att det var mitt fel, att jag sparkade henne i magen. Herre Gud! Jag orkar inte ens säga emot... Kanske skulle jag anlägga en liten sjö istället för en fontän. Ungarna kanske skulle tycka bättre om en sjö och komma hit. Jag vet att man skulle skratta åt mig och säga att det inte gick, att jag var galen. Men jag skulle få min vilja igenom. Jag är ju ändå kejsare... Vi skulle kunna mata fåglarna tillsammans. Och jag skulle höra dom skratta. Höra röster. Människor. Istället för den här förbannade tystnaden. Jag har gjort tre gånger tjugo andningar med blyplattorna på magen. Kanske kan jag somna om igen. Ensam i tystnaden och mörkret. Jag är rädd för att vara ensam. Och för mörkret. Och för tystnaden. Och för människorna. Och dom här djävla blyplattorna som spänner över bröstet och gör det så tungt att andas. Och ingen kommer, och ingen lyssnar...
Sedan tystnade plötsligt Nero, kylan slog emot honom och han svepte den röda togan tätare kring sig. Och plötsligt var hans tid ute.
Galba, upprorsmannen, ståthållaren av Spanien, reste sig mot sin kejsare, och med sig fick han hela Romarriket. När Nero såg att allt hopp var ute, stack han en tung fällkniv med vackra mässingsinlägg i sin egen hals och drog bladet åt sidan så att pulsådrorna öppnades.
Kaspari måste ha stått bredvid, alldeles i närheten av Nero, och sett honom förblöda, och så blivit en del av honom. Det är bara så man kan förstå det. Också detta måste man minnas.
Kaspari gick hem till Neros gyllene hus, lade sig på rygg i en stor säng fylld med gåsdun i den öde palatsbyggnaden. Det var alldeles tyst. De vidsträckta marmorgolven försvann ut i mörkret utan att man såg någon bortre vägg. Taket roterade långsamt, följde planeternas rörelser. Där fanns inga människor kvar. Nero var död. Historien hade gått vidare och snart skulle stora delar av huset rivas. Kaspari låg stilla på rygg, han andades tungt, väsande, som om han inte ville dra in luften i lungorna. Jag minns honom, jag ser honom framför mig, jag tvekar inte.
Jag var två år och ville inte tala mer. Jag låg i min säng och
ville inte gå upp. Jag kippade efter andan, sög mot min vilja i mig
luft, var nära att kvävas, men lyckades inte hålla tillbaka luften som
väsande sögs in i lungorna. Och så tvingades jag tillbaka till livet.
