Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Kaspari hade återvänt. Vi sökte efter honom, jag och Johan, vandrade runt genom staden, liksom styrda av slumpen, utan att veta hur vi skulle bära oss åt för att hitta honom. Vi satte oss på caféer som vi passerade av en händelse och som vi tidigare aldrig hade lagt märke till. Med var sin kopp kaffe satt vi sedan vid fönsterna ut mot gatan och tittade efter honom. Vi satt tysta, liksom väntade vi på att orden skulle ges åt oss, komma av sig själva och leda oss rätt. Men vi upptäckte honom aldrig. Och så fortsatte vi vår vandring tomhänta, sökte oss ut mot platser där vi tidigare aldrig varit, gatstumpar och kvarter vi aldrig haft anledning att besöka men som jag tror att vi länge hade gått i våra drömmar.
Dagarna gick. Det regnade. Och det blev mörkare. På kvällen åkte vi hem till Johans villa en bit söder om staden. Jag hade blivit kvar hos honom, liksom sjunkit in i det stora huset och sedan inte kommit därifrån, blivit till en del av de vidsträckta rummen.
Det var ett gammalt träslott som blivit tillbyggt och ombyggt så många gånger att ingen längre mindes hur det en gång varit tänkt. Några rum hade helt byggts in, förlorat kontakten med yttervärlden och blivit till något slags svarta hålrum inne i huset, vilka bara var möjliga att nå från våningen ovanför genom uppsågade luckor i golvet. Andra rum hade fortfarande kvar sina fönster men dessa blickade nu blinda ut mot ett annat rum, som någon på måfå byggt till sedan de ursprungliga byggnadsritningarna gått förlorade.
Johan hade ärvt det efter sin far, som i sin tur ärvt det efter sin far; huset hade varit i släkten i generationer och var nu så inpyrt av otaliga släktmiddagar och sammankomster, av gräl, otrohet, kärlek och trögt, mödosamt slit, att alla dessa människor liksom materialiserat sig i dess väggar. Olika tider och epoker hade avlagrats i huset, lagts ovanpå varandra och förvandlat det till en liten bit historia. Och jag hade känslan av att stå inför ett levande väsen som överbryggade tiden, vred utochin på naturlagarna och bredde ut sig mot det förflutna med ett oöverskådligt myller av rum, korridorer, nischer, torn och källare. Och jag kände ett dunkelt hot om att uppslukas och försvinna om jag förirrade mig för långt bort från dess centrala och bebodda delar.
Kanske hade jag redan då blivit påverkad av Johan och hans föreställning om världen.
Med huset ruvande bakom oss satt vi som vanligt tillsammans på glasverandan en stund innan vi gick och lade oss. Det var sent på kvällen. Huset var släckt och mörkt, och vi såg varandra bara som otydliga skuggor där vi satt i var sin korgstol insvepta i filtar mot kylan och såg ut över den månbelysta ängen och sjön nedanför. Johan pratade, berättade någon av sina otaliga historier. Jag sade inte mycket, mumlade bara något då och då. Korgstolarna knarrade under oss. Det såg ut att börja regna mot efternatten. En fågel sänkte sig ned mot sjön, landade och bröt vattenspegeln och mångatan med en V-formad plog. Jag minns att det var en gås och att Johan den kvällen berättade om Cicero. Jag föreställer mig det i alla fall så.
Efter Julius Caesars död hade Antonius, Lepidius och Octavianus gått samman om makten och bildat det andra triumviratet i Rom. För att i det ormbo av släktband, ingiften, adoptioner och allianser av alla slag som kringvärvt dem ändå kunna bli kvitt fiender och andra konkurrenter om makten, hade de tre sinsemellan bedrivit ett slags byteshandel i mord: om jag får döda en av era, så får ni döda en av mina. Man hade upprättat långa listor över människor som man velat bli av med, sålt ut anförvanter och vänner mot att få döda någon av de andras närmaste. Octavianus -- som senare blivit kejsare och bytt namn till Augustus -- hade med Cicero som pant köpt sig rätten att döda Antonius' morbror, Lucius Caesar, vilken längre fram kanske skulle ha blivit ett hinder i hans karriär -- i alla fall helt säkert blivit till förtret. Och Cicero, talaren, ordvrängaren, hade hamnat på Antonius dödslista därför att han i de filippiska talen hade sagt obehagligare saker om honom mer vältaligt än någon annan gjort tidigare. Dessutom hade han varit republikan och motståndare till triumvirat, envåldshärskare och oegentlig makt av alla sorter.
Med ett handslag hade de bekräftat uppgörelsen och Antonius' män hade tagit upp jakten på den flyende Cicero. De hade förföljt honom tvärs över Italien ända till hans lantställe vid den campaniska östkusten och hunnit upp honom först när han varit på väg att stiga ombord på en liten fiskebåt för att lämna landet och fly till Makedonien. De hade dödat honom, huggit av hans huvud och händer och fört dessa till Rom, där de spikats upp på talarstolen på Forum Romanum. Och där hade Antonius' hustru Fulvia, när hon gått förbi, liksom i förbifarten stuckit en hårnål genom Ciceros framsträckta tunga och hånfullt undrat vart hans vältalighet nu tagit vägen. Men i hennes röst hade det bakom hånfullheten också funnits ett spår av osäkerhet. Som om hon inte riktigt litat på att han skulle fortsätta att vara tyst, trots att han varit död.
Och kanske, menade Johan, hade Cicero fortsatt att tala efter sin död, fortsatt att oavbrutet prata genom århundraden och årtusenden, framhärdat i ett obekvämt pladder som brett ut sig åt alla håll och aldrig tagit slut: som ett slags inre röst som tvärs genom tiden och förnuftet fortsatt att påminna oss om sådant som vi helst velat glömma bort och förtränga. Och ur hans avhuggna huvud hade tungan stuckit fram en liten bit, som om han trotsigt och skrattande ända in i döden hade hånat sin omgivning.
Vi satt och såg ut över sjön som bara nätt och jämt var urskiljbar i mörkret. Fågeln hade försvunnit, simmat in i någon vassrugge och lagt sig att sova med huvudet under vingen. Och vi reste oss upp, sade godnatt och gick var och en till sig. Försvann in i våra drömmar.
Andra gånger vi satt på verandan berättade Johan någon annan episod, om slavar, om Colosseum, kyrkofäder, kejsare, legionärer, tiggare, Hieronymus Bosch -- allt om vartannat, utan ordning eller samband. Några historier tror jag att han hittade på, andra var sanna -- eller hur man nu skall säga. Han blandade ihop dem, som om det inte spelat någon roll vad de var, sanna eller falska, verkliga eller overkliga, det hade ingen betydelse för honom.
Jag såg ut över sjön och hörde honom tala långsamt och eftertänksamt, som om orden hade givits åt honom i samma ögonblick som han uttalat dem, intuitiva och okända. Han gick från den ena episoden till den andra, berättade vad som föll honom in, rörde sig obehindrat mellan olika tider och epoker, kryssade sig fram genom en myllrande oöverskådlighet. Ibland fick jag en känsla av att detta var hans bidrag till det gamla husets oformliga arkitektur, att hans berättelser formade sig efter huset, utvidgade det, byggde till flyglar, torn, källare -- och hela tiden med samma förvirrade ordning som resten av huset var byggt efter.
Efteråt hade jag alltid svårt att minnas vad han berättat, jag gick vilse i alla växlingar och skiften. Men kanske försökte jag, som Johan sade, förstå det på fel sätt, få alltsammans att gå jämnt ut, stämma överens, som i något slags matematik.
Han lutade sig fram mot mig, med ansiktet så nära mitt att jag kunde känna beröringen av hans ögonfransar, och sade allvarligt:
-- Det förflutna är alltid nu. Här. Samtidigt. I oss... Hela tiden... Alltid.
Han berättade att han i sin föreställningsvärld hade upphävt tiden, så att allt -- alla tider och epoker, från den första till den sista -- hade blivit till ett enda nu, en enda samtidighet. Jag minns det så. Han var helt allvarlig, betraktade uppmärksamt mitt ansikte. Den kronologiska och kausala tiden, sade han, var bara en illusion, en villfarelse, som man av gammal vana tog för given, men som absolut inte var någon nödvändighet. Ingen naturlag.
Och så hade han, när han insett detta, vräkt tiden över ända och slängt ut den bland soporna på husets baksida, där sopåkarna hämtat den och kört bort den och sedan lämnat kvar huset i detta tidlösa nu.
Det var ett slags projekt, ett försök att konstruera en historia och en värld utan tid.
Han hade tre stora projekt. Utöver den tidlösa historien -- men helt i linje med den -- ägnade han sig åt att försöka fotografera det förflutna, eller samtida, hur man nu vill se på det: människor, hus, minnen, händelser och känslor. Kämpade sig med kameran tillbaka motströms mot tiden. Det tredje projektet bestod i att försöka rekonstruera Beethovens oskrivna, tionde symfoni.
Det var så han själv ville beskriva det, så som jag minns det, men det är möjligt att jag missuppfattat honom, att huset på något sätt dragit iväg med minnena och orden.
Vem var han? Jag vet inte, jag lärde aldrig riktigt känna honom. Läkarrollen, den trygga och säkra utstrålningen som följt honom genom hela livet försvann, och efter sig lämnade den kvar något annat, obestämbart och undanglidande.
Jag tror att alla projekten utgick från samma önskan om att avslöja något levande i tillvaron, någon sorts högre livsprincip, ett liv som inte bara innebar en mekanisk växling mellan mat, sömn, arbete och avföring. Och efter att ha letat igenom den vanliga, förnuftiga världen utan att ha funnit något, föreställde han sig andra världar, möjliga och omöjliga, sammanblandade om varandra i ett förvirrande myller -- hela tiden med hoppet svävande framför sig om att en av dem skulle vara den rätta.
Jag vet inte hur man annars skall förstå det.
Sedan han för många år sedan, strax efter att Kaspari försvunnit, lämnat sin tjänst på sjukhuset, hade han tillbringat all sin tid med dessa projekt. Han hade aldrig gift om sig efter Charlotte, aldrig träffat någon annan kvinna, aldrig skaffat sig någon ny anställning. Istället hade han vänt ryggen åt samhället och den vanliga världen och förlorat sig allt längre in i härvan av vidlyftiga och omöjliga idéer, och liksom torkat ihop.
Jag misstänker att han själv blivit sjuk. Någon gång hade han gjort upp räkningen med sig själv och funnit att han inte riktigt varit en människa, bara nästan, på väg att glida ut ur det mänskliga. Och så hade något brustit inne i honom och han hade sällat sig till sina patienter, gått över gränsen. Och kanske måste man vara vansinnig för att alls börja sakna den värld som han letade efter.
-- Vad hände, frågade jag en gång när vi satt på verandan insvepta i våra filtar. Sedan Kaspari försvunnit, efteråt?
Han svarade först inte, såg inte på mig, fortsatte bara att stirra ut i mörkret, ned mot sjön och skogsbrynet på andra sidan. Jag kunde knappt urskilja honom i skuggorna.
-- Jag vill... inte prata om det, sade han sedan långsamt och med motvilja i rösten. Fråga inte mer.
Vem som botat honom -- om någon gjort det -- vet jag inte, men det är troligt att han efteråt blivit avrådd från att fortsätta som psykiatriker. Jag antar det. Av en slump måste han vid samma tid ha ärvt det gamla huset och tillsammans med det en så stor summa pengar, att han över en natt blivit ekonomiskt oberoende. Han hade flyttat från lägenheten i staden och ut till det enorma släkthuset, slutat att umgås med sina vänner, isolerat sig och alltmer gått upp i sina tre stora projekt.
Jag föreställer mig det så. Det måste ha funnits en fortsättning på hans dagbok, från tiden efter Kaspari, men den delen fick jag aldrig se. Sedan han gett mig den förra delen fick jag inte ens komma in i hans arbetsrum. Dörren var alltid omsorgsfullt låst och om jag knackade på svarade han inte. När jag lade örat mot dörrträt hörde jag ibland någon obestämbar och underlig musik, klassisk men ändå modern, något som jag aldrig hade hört förut. Han måste ha haft någon sorts instrument därinne, kanske till och med en dator, och sent om kvällarna tagit ut dessa svårbestämda melodier och rytmer på klaviaturerna, kanske försökt rekonstruera Beethovens omöjliga symfoni.
Det var inga lyckliga projekt, snarare var de framdrivna av någon sorts förtvivlan. Sedan många år tillbaka levde han mycket asketiskt, efter ett strikt metodiskt schema som han övertagit från sitt forna arbete, utan något annat sällskap än böckerna, drivorna av fotografier, den märkliga musiken och det gamla husets otaliga släktingar som levde kvar i dess väggar. Iförd någon av sina eleganta men lite omoderna kostymer rörde han sig mellan köket, sitt arbetsrum, sovrummet och fotolaboratoriet i källaren. Resten av huset lät han stå öde. År ut och år in, samma monotona, besatta rutin. Då och då en resa någonstans, men bara som ett led i något av projekten.
Allt som fanns omkring honom drogs in i dessa projekt, sögs upp och tolkades om, vreds ut ur sina ursprungliga sammanhang och blev till något helt annat än de varit från början. Stadsplaner, forntida reliker, datorer, hus, bilder och statyer, människor... Allt.
Och på något sätt blev också jag indragen i dessa projekt medan vi letade efter Kaspari, rycktes med av hans envisa besatthet. Jag föll in i hans strängt regelbundna rytm, en tidig frukost, intensivt arbete under dagen tillsammans med ofantliga mängder kaffe, middag på kvällen och sent om natten ett samtal på verandan. Jag gjorde det utan att tänka på det, som om det hade fallit sig alldeles naturligt för mig.
Jag hade heller inte mycket att förlora eller sätta emot. Efter att ha försökt bygga ett liv av papper inne i lägenheten, var jag beredd att pröva vad som helst. Och Johan hade för länge sedan slutat att se något som helst orimligt i sina projekt.
Så gick dagarna. Vi strövade tillsammans runt i staden, på måfå eller efter några märkliga historiska ledtrådar som Johan hade tyckt sig finna i sina studier. Vi fortsatte vårt sökande, satt på caféer, såg ut över gatan, försökte orientera oss i en värld där olika tider flöt samman och blandades ihop. Och så kom vi att besöka den Gamla Mosaiska kyrkogården: en liten bit trekantig mark, som blivit kvarglömd mellan Centralstationens bangård och Friggagatans täta trafik. Omgiven av ett snett och rostigt järnstaket försökte den vanmäktigt stänga ute bilarna och tågen, de smutsiga husfasaderna, hela den moderna tiden som trängde sig på. Det var som en plats i fantasin, osannolik och liksom utanför verkligheten.
Gravarna låg tätt sammantryckta i ett gytter. Stenarna var svarta, täckta av sot och avlagringar, nästan oläsliga. Det fanns inte längre några anhöriga som hörde till dem och de stod där ensamma, liksom kvarglömda i en tid som för länge sedan passerat dem. Vi gick runt och försökte så gott det gick att tyda de inhuggna namnen. Johan gick först, ledde mig in bland de sneda och kullvälta stenarna.
När, berättade han, Titus år 81 dött efter bara två år som kejsare, hade han efterträtts av sin förfördelade lillebror Domitianus som sedan gått till historien som en grym och liderlig man.
På en av sina födelsedagar hade han arrangerat ett gladiatorspel där 2 500 judiska fångar dödats, och skrattat när han sett dem dö på amfiteaterns arena. Men, sade Johan, det är tveksamt om detta är sant. Han kan lika gärna ha gråtit, som om även han hade varit ett av dessa tusentals dödsdömda offer på arenan. Och på tillräckligt stort avstånd ser man dem ju också bara som små prickar i horisonten, alldeles tätt intill varandra, och i en mjuk rörelse flyter då kejsar Domitianus samman med judarna, blir omöjlig att skilja från dem, och han slits sönder i gladiatorkamperna, lemlästas och dör och kastas namnlös i en massgrav.
Man måste förstå det så. Varför skulle han annars ha dödat dessa judar, om han själv inte varit en av dem? Från läktaren ser han sin egen död och han är otröstlig med ansiktet vanställt av sorg. Och han reser sig upp och ropar med hög röst att allt är ett misstag, att han aldrig menade det så här, men han överröstas av larmet från åskådarmassorna. Ingen hör vad han säger och man tar hans förtvivlan för hejarop, tror att han skrattar när han gråter.
Det är möjligt att någon av gravstenarna på Gamla Mosaiska kyrkogården burit Domitianus namn, men bokstäverna var i sådana fall sedan länge oläsliga. Och kanske skulle man inte ha kunnat se honom tydligare även om man hade kunnat läsa hans namn.
Domitianus våldförde sig på nästan alla som kom i hans närhet, män och kvinnor, utan urskiljning, som om han fortfarande hade stått i skuggan av sin döde storebror och försökt att bli en egen människa genom att vara grym. Från sin far Vespasianus hade han försiktigheten och snålheten och uttrycket att pengar inte luktar. Han var fruktad och illa omtyckt.
Men han var också barnsligt rädd för åskan, han trodde blint på gudarnas orakel och var förtjust i ett slags små, runda bröd som han doppade i en särskilt kryddad sås. Han dödade aposteln Johannes och han hyste en stor kärlek till två väldiga hundar som aldrig vek från hans sida. När man slutligen dödade honom, var man tvungen att gå över dessa hundars döda kroppar, vilka för att visa sin tillgivenhet hade försvarat honom intill döden.
Domitianus? Han är som en gammal papyrusrulle som går sönder när man försöker läsa i den, bryts upp i små fragment och bitar, vilka man sedan bara med stor möda kan pussla samman till en suddig bild av en människa.
Tågsätten växlades fram och tillbaka, bilarna passerade förbi. Vi visste inte om Kaspari hade besökt kyrkogården, men han hörde ändå samman med den. Vi föreställde oss det. Vi tyckte att man kunde skymta honom som en skugga bland de vinda och sneda gravarna. På något sätt, trots allt.
Det skymde. Och det började regna igen. Vi rätade på oss och gick därifrån, återvände till det gamla huset.
Det var kallt. Vi frös och kurade ihop oss i vardagsrummet, Johan tände en brasa i spisen och hällde upp två glas whisky, och vi sjönk ned i var sin fåtölj.
Rummet var inrett i gammal engelsk klubbstil med mörk träpanel längs väggarna, tunga ekbord och gröna skinnmöbler, bevarat sedan någon av Johans förfäder hade försökt sig på att driva ett pensionat eller ett hotell i huset. I samband med detta hade han gjort omfattande ombyggnader. Han hade tagit svindlande banklån och låtit sina storslagna visioner materialiseras i form av rökrum och sällskapsrum, läs- och skrivsalonger, lyxsviter och matsalar, hissar och foajéer -- och med allt detta lämnat sitt bidrag till husets förvirrade arkitektur.
Men läget hade också på den tiden varit alltför otillgängligt och isolerat för ett hotell. Det hade inte kommit några andra gäster än ett litet fåtal damer och herrar som under en helg velat vila upp sig från stadens stress och dessutom passa på att träffas i smyg, utom synhåll för besvärande äkta hälfter, dricka punsch och sherry och spela kort och schack och ta promenader ned mot sjön och den lilla vitmålade bryggan som Johans anfader ställt i ordning åt dem tillsammans med en liten roddbåt. De hade aldrig varit många ens under sommaren, och när det blivit höst hade också dessa få försvunnit och hotellet hade stått tomt och öde över vintern.
Förfadern hade snart blivit ruinerad, gått i konkurs och därefter ägnat återstoden av sitt liv åt att dricka billig whisky, försöka förföra före detta horor som han bjudit ut till huset i stora skaror och inkvarterat i de övergivna hotellrummen -- innan han en tidig vintermorgon skjutit sig i huvudet med sin officersrevolver.
Det gamla rökrummet, som Johan använde som vardagsrum, stod ännu kvar nästan orört och påminde med sin bardisk, sin öppna spis och det spruckna, oanvändbara biljardbordet om en svunnen tid, i vilken den gamle officeren fortfarande taktfast drog genom huset och kurtiserade sina bedagade flickor som följde honom i hälarna som en tross.
Jag lutade mig tillbaka i skinnfåtöljen, drack av whiskyn, tände en cigarett och slöt ögonen medan jag avlägset hörde Johan prata.
Någon gång, berättade han, under 1890-talet, hade Strindberg under en tid bott på hotellet. Eller om det redan då hade förvandlats till något slags udda bordell. Eller övergått till någon annan i släkten, redan långt efter det att den gamla hotelldirektören tagit livet av sig. Man visste inte. Det fanns inget i huset som markerade tiden, skilde den åt i decennier och epoker. I alla fall inte för Johan.
Men en sen höstdag hade Strindberg tagit in i ett av tornrummen, försäkrat sig om att fönsterna vätte åt norr, bort från huset, ut mot sjön och skogen och nattmörkret, betalt i förskott och sedan omsorgsfullt låst dörren och barrikaderat sig i rummet. Under de månader han bott där hade han bara öppnat för att ta emot den bricka med mat som han låtit sända efter och som en av flickorna varje dag burit upp till hans tornrum.
Instängd och med allt ljus släckt hade han sedan försökt att fånga in det stjärnljus som silat in genom fönsterna och glimmat som något avlägset förflutet silverne. Han hade lagt ut fotografiskt papper på fönsterblecket, den tunna silverbromidhinnan vänd uppåt, mot natthimlen och stjärnorna, och väntat, tagit tid. När han sedan, i något slags provisoriskt laboratorium som han ställt i ordning på rummet, framkallat bilderna, hade ett mönster av ljusa fläckar mot en brunsvart bakgrund visat sig. Och han hade tolkat detta som stjärnljus.
Under den här tid hade han också, barrikaderad i det höga tornrummet, låtit olika vätskor torka in och kristallisera sig på en glasskiva, och sedan fotograferat de mönster som bildats. Bilderna hade närmast påmint om mossa eller gräs sedda på mycket nära håll. Och Strindberg hade uteslutit varje tanke på att en sådan likhet varit slump eller tillfällighet. Varje del av naturen stod i förbindelse med varje annan del i ett oöverskådligt mönster av samtidigheter. Det vi kallade slump var bara ett tecken på dessa intrikata samband.
Strindbergs gamla bilder -- Johan hade sett dem på en utställning någon gång och då fotograferat av dem i smyg -- var på många sätt lika dem som han själv försökte åstadkomma inne i sitt låsta och förbommade laboratorium.
-- Under ett liv, sade han och reste sig upp ur fåtöljen, lämnar man så mycket kvar efter sej, man glömmer bort och förtränger, låter stora delar av livet liksom bara flagna av en. Fotografierna -- han uttalade ordet med emfas -- fångar in livet, stjärnljuset, minnena... Återskapar, gör allt synligt igen.
När han flyttat ut till huset, hade han i källaren inrett ett fotolaboratorium. Ihärdigt, med en manisk envishet hade han sedan experimenterat med bildvinklar, framkallningsprocesser, olika färgningstekniker, toningar... Till en början med en konstnärlig ambition att försöka skapa ett uttryck för sina känslor, men i takt med att det historiska projektet utvecklat sig, med ett alltmer desperat hopp om att finna en teknik, en vinkel, en process, vad som helst, som skulle framkalla det förflutna och avslöja livet för honom. Varje dag, år efter år, hade han återvänt till laboratoriet, fast övertygad om möjligheten. Och jag såg honom dyka upp från källaren som en medeltida alkemist med brunfläckiga händer efter de olika vätskorna och med en underlig, galen glimt i ögonen, iförd ett stort, smutsigt laboratorieförkläde och någon sorts lustig mössa som helt täckte håret och som han bar för att det inte skulle komma damm på bilderna.
Ljuset, menade han på något bakvänt sätt, påverkade rörelserna och energitillstånden i materien, spjälkade upp och bröt ned komplexa molekyler och strukturer, och gjorde tunna avtryck i tillvarons yta. Etsade in bilder i sten, tyg, husfasader och människor, som i en filmemulsion. Och dessa förflutna skuggor kunde man sedan fotografera av, framkalla.
Jag tror inte att han väntade sig bilder av döda människor eller gamla rivna hus, försvunna landskap -- så långt bort från den vanliga världen hade han inte kommit. Men han hoppades finna något slags mönster, en karta, en abstrakt bild bestående av mörkare och ljusare partier i filmemulsionen, något som kunde återskapa det som en gång hade gått sönder i hans liv. Eller hur man nu skall förstå det.
Jag satt tyst, tittade på kopiorna av Strindbergs gamla bilder som Johan hade dragit fram ur någon låda, bläddrade genom de bruntonade fotografierna. Och Johan satte sig ned i fåtöljen igen, sjönk ihop, liksom utmattad, drack ur glaset med whisky och satt sedan tyst.
Vad blir kvar av en människa, till slut, efter allt? Johan sökte efter Kaspari och hoppades att i honom finna en annan värld. Eller kanske tvärtom: en värld i vilken han kunde finna Kaspari. Jag vet inte. Han gav i alla fall inte upp tanken på att hitta honom. Och jag drogs med av hans besatthet, deltog i sökandet efter livet -- eller vad man skall kalla det Johan ägnade sig åt -- och Kaspari med samma iver som han, följde upp varje tänkbar möjlighet hur orimlig och löjligt befängd den än var.
Och så vandrade vi åter genom staden, som två gamla vänner, tysta bredvid varandra. Den här gången hade vi tagit med oss en kamera och vi fotograferade gatstumpar och gamla husfasader, människor som gick förbi oss på gatan, kanalerna och skräpet som låg och flöt i det mörkgröna vattnet: mjölkkartonger, ölburkar, papper, en gammal cykel vars ena rostiga hjul stack upp ovanför vattenytan. Hela tiden försökte vi hitta ett perspektiv som skulle kunna leda oss fram till Kaspari, en kameravinkel som skulle visa fram världen på ett annat sätt, förminska eller förstora, låta nya saker träda i förgrunden, öppna för ett annat synsätt -- och därmed plötsligt göra Kaspari synlig.
Dessa fotografier var, när jag såg dem efteråt, verkligen förbryllande, liksom vridna utochin. Jag vet inte vad Johan hade gjort med dem när han framkallat dem, vilka processer och kemikaliebad han utsatt dem för. Jag kände igen platserna och människorna som vi fotograferat, de fanns där på bilderna, men de var ändå helt förvandlade, som om de bakom sig, under vardagen, hade gömt en helt annan sida av sig själva, vilken plötsligt i dessa bilder hade blivit synlig.
Jag mindes hur jag som barn hade tagit med mig snäckor hem från havet i tron att jag därmed hade tagit hela havet med mig hem: jag hade ju kunnat höra vågornas brus inuti snäckan när jag lagt örat mot den. Och så hade jag -- som om havet och snäckorna och hela den lyckliga världen utmed stranden varit ömtåliga -- försiktigt burit dem innanför skjortan i det lilla rum av värme som funnits närmast bröstet. Nu hade jag känslan av att också dessa bilder måste bäras innanför skjortan, att de på något sätt varit mycket ömtåliga, som om de innehållit en hel värld.
Vi gick genom parkerna där jag tidigare sovit på bänkarna, betraktade uppmärksamt de utslagnas ansikten, som om vi förväntat oss att finna Kaspari bland dem. Vi gick längs hamnen, längs de öde industritomterna, genom de förlorade stumparna av staden som blivit kvar mellan motorleder, oljecisterner och skrotupplag: gapande, tomma hus och gator som liksom stannat mitt i en rörelse och förstenats och sedan långsamt flagnat, vittrat bort i vinden. Vi såg en liten leksakstraktor stå på en trädgårdsgång, bortglömd sedan länge, omgiven av vildvuxna päronträd, vinbärsbuskar, rosor... Vi gick genom soptipparna, över de välansade och höstligt gulgröna gräsmattorna i mitten av trafikplatserna och rondellerna: fläckar som lämnats öde, orörligt tysta mitt i allt larm och buller.
Vi föreställde oss att vi fotograferade samma ansikten som Kaspari fotograferat, samma träd, gator och hus, samma övergivna värld. Vi ville tänka oss det, att vi gick alldeles i närheten av honom, på kanten till en värld som omärkligt låg alldeles under vardagens släta yta, nästan osynlig. Ibland vände vi oss om, som för att kontrollera att han inte stod bakom oss, lutad mot ett av de gamla husen och betraktade oss med ett litet leende över läpparna. Men han var aldrig där. Det är möjligt att han ännu inte hade hunnit i fatt oss, att han fortfarande tillhörde det förflutna. För vad än Johan säger går tiden mycket långsamt.
Under 1500-talet uppfann man en camera obscura, en hålkamera som man använde som hjälpmedel för att rita och teckna. Man försåg den under 1600-talet först med linser och sedan med olika former av speglar för att vända linsernas uppochnedvända bild rätt. Och under 1700-talet upptäckte man, oberoende av alla speglar och linser, hur olika silversalter mörknade när de utsattes för ljus. Och så, i början av 1800-talet, kombinerade man dessa kunskaper och 1829 kom dagerrotypin: på en försilvrad kopparplåt lyckades man att framkalla ett ansikte genom att hålla plåten i kvicksilverånga. Som genom ett slags alkemisk magi. År 1835 utvecklade William Henry Fox Talbot en fotografisk metod som gjorde det möjligt att framkalla flera likadana bilder ur ett enda negativ. Metoden kallades talbotypi och var en milstolpe i fotografins historia. Den utvecklades sedan vidare av andra och fotografierna blev med åren långsamt allt skarpare. 1851 uppfanns våtkollodiemetoden och tjugo år senare, 1871, utvecklades torrplåten: en tunn hinna av silverbromid och gelatin som lagts ovanpå en glasskiva. Ytterligare 16 år senare, år 1887, uppfanns rullfilmen: en lång, böjlig remsa, som till en början bestod av cellulosanitrat, senare av celluloid. Man fick fram ett mjukt, hanterbart negativ, som man sedan kunde kopiera över i en positiv bild. Tillsammans med denna rullfilm lanserade George Eastman en enkel amatörkamera. Och så gick allt plötsligt mycket fort. Alla kunde fotografera och mängden bilder blev snabbt oöverskådlig. Och de enskilda ansiktena förlorade sig i myllret av alla de andra -- och blev åter osynliga.
När vi kom hem letade vi upp de fotografier som Johans släkt under drygt ett århundrade samlat i ett stort ekskåp, vilket med tiden liksom svällt ut åt sidorna och nu helt täckte den ena väggen i ett av hotellets gamla sällskapsrum, tryckte sig mot sidoväggarna.
Någon gång hade man försökt att sortera upp alla bilderna. Man hade etiketterat och ordnat dem efter något slags tematiskt system: porträtt för sig, landskapsbilder för sig, djurbilder, cirkusbilder, gamla porrbilder, bilder av missfoster... Alla var för sig, sorterade och katalogiserade. Och när vi öppnade dörrarna, välde de fram ur de överfulla hyllorna, lådorna och lönnfacken, och återställdes till samma oordning som rått från början.
Vi satte oss i vardagsrummet, bredvid varandra i var sin grön skinnfåtölj, och tittade på de gamla bilderna: dagerrotyper, talbotyper, glasnegativ, Maddox' torrplåtar... Och trots -- eller tack vare -- oskärpan och det bleknade papperet, de buktande plåtarna tyckte vi oss känna igen något i dem: ett ansikte som gått förlorat, sekundkorta ögonblick av liv, ett bortglömt namn och kanske något av det stjärnljus som Strindberg hade försökt fånga.
Vi drack av whiskyn som Johan hällt upp åt oss, lyssnade till
susningarna och knäppningarna i huset, bläddrade bland alla de
oräkneliga bilderna, försökte att hitta Kaspari. Eller Domitianus,
Ciceros avhuggna huvud och händer, eller den gamle hotelldirektören
och hans flickor.
