Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Dagarna växlade, gick långsamt in i hösten, blev mörkare. Det regnade. Vi promenerade genom våra tankar, följde dem genom gatukorsningar, över torg och bakgårdar -- lät dem veckla ut sina mönster, sitt myller av byggnader, hus, kyrkor, förvaltningar, institutioner. Där fanns försänkningar och oförutsedda kullar som reste sig över gatuplanet. Kanalerna bröt av, drog sina streck genom staden, skilde den åt i olika delar. Och någonstans bland allt detta fanns Kaspari. Vi försökte finna en ordning i våra slumpartade vandringar, något slags bakvänt system, en mening. Vi satte samman, promenerade genom alla de omöjliga kombinationer som Johan skapade, vi var detektiver, arkeologer, språkvetare, mystiker, gatuarbetare... Och vi läste gatunamnen på skyltarna i varje korsning med något slags vanvettigt hopp om att namnen plötsligt skulle bytas ut och förändras och peka ut andra gator, en annan stad och en annan värld.
Vi besökte Ostindiska kompaniets gamla hus, som numera inrymde det historiska, etnografiska och arkeologiska museet. Johan insisterade, som om några av hans historiska ledtrådar hade strålat samman och korsat varandra i just detta hus. Det omfattade ett helt kvarter, byggt på 1700-talet som ett magasin till kompaniets omfattande handel med Asien, med en stor ljusgård i mitten, där man vid grundläggandet planterat två små träd. Så småningom, allteftersom träden växt upp till en imponerande storlek, hade kompaniets handel avtagit för att till slut helt upphöra, och långsamt, nästan omärkligt, hade huset omvandlats till ett museum. Rum efter rum hade intagits och förvandlats, och museet hade brett ut sig med sina föremål, spritt sig genom byggnaden och kvarteret, tills det slutligen hade uppfyllt hela den väldiga labyrinten av korridorer, trappor och rum med reliker, fetischer och klenoder, all möjlig och omöjlig bråte som låg och stod och hängde om vartannat, utspridd över hela byggnaden.
Vad sökte vi? Jag vet inte. Kanske att Johan visste. Och kanske fanns där ett samband, ett slags länk som band ihop alltsammans. På något orimligt sätt, tvärt emot allt förnuft.
Vi gick långsamt genom museet. Huset var ett samtida syskon till Johans släkthus och lika förvirrande i sitt oöverskådliga myller. Från ett rum med skålar och stenknivar, uppgrävda ur någon mosse, kom vi in i en svensk pigkammare från 1800-talet som man detaljerat och i full skala rekonstruerat, och därifrån vidare till ett rum med religiösa föremål från bronsåldern -- vidare till ett rum med rep som sydamerikanska indianer en gång använt sig av som ett slags skrift.
Vi blev stående framför minnesrepen, som i en mängd olika färger och längder låg utbredda bredvid varandra i glasmontrar. Alla innehöll de var sin historia, berättade med en rad ojämnt fördelade knutar om människors hela liv, knöt samman händelser och tider och blev till ett slags röda trådar som sträckte sig ända från barndomen till ålderdomen och döden. Några grenade upp sig, knöt i små klykor in andra rep, också de med knutar, så att hela repet liknade en trädstam med grenar av längre eller kortare repstumpar. Kanske betecknade dessa något slags avstickare i livet, korsvägar, giftermål, barnafödslar -- vad visste vi.
Vi såg länge på repen, studerade dem utan att förstå deras språk men ändå med ett orimligt hopp om att i dem kunna läsa om våra egna liv, minnas -- bara vi studerade knutarna tillräckligt länge, deras antal och inbördes avstånd.
Till slut fick vi ge upp. Vi fortsatte in i nästa rum, fullt av kinesiskt porslin, tallrikar, fat, skålar, koppar, hela serviser i de klassiska blåa och vita färgerna. Vi studerade mönstren och figurerna noggrant, som om också dessa skulle ha kunnat avslöja något. Lejonliknande figurer, inflätade och nätt och jämnt synliga i de snirklande mönstren, drakar, kinesiska kejsare, hus med uppåtsvängda takkanter... Vi stod tysta, begrundande. Och så gick vi vidare, in i nästa rum, och vidare, till nästa igen...
Invid dörrarna hade man satt upp skyltar med årtal, epoker och kulturområden, små pilar som pekade mot nästa rum i den historiska utvecklingen. Det var som om man hade försökt avgränsa rummen från varandra -- 1800-talsrummet från rummet med indianernas minnesrep -- dela upp museet i olika avdelningar, systematisera alla dessa prylar och föremål i tider, epoker, kulturer, länder... Men rummen gled ändå in i varandra, blandades samman. Som om avgränsningen bara varit en illusion, ett tankefoster hos några historiska forskare. En dröm om ordning och sanning. Kanske var det husets arkitektur, dess släktskap med Johans familjehus, som hela tiden skapade nya, oförutsedda sammanställningar och kombinationer, och som drev utställningen förbi de enskilda rummen, förbi avspärrningarna och avgränsningarna, bortom alla pilar och skyltar.
Medan vi gick där blev jag osäker. Dittills hade jag hela tiden inom mig bevarat ett litet sarkastiskt leende gentemot Johans alla idéer. Och även om jag låtit mig ryckas med av dem, hade jag sett dem på avstånd, som orimliga och lätt förryckta. Nu kom de plötsligt alldeles tätt inpå mig och något i mig sviktade och gav efter. Jag fick en tydliga känsla av att tiden i museet vändes utochin, kröktes genom salarna och rummen, och slutade att ha någon betydelse. Och plötsligt befann jag mig i Johans historia. 1900-talets ljusa och förnuftiga värld befann sig alldeles bredvid 3 000 år gamla hällristningar, silverskålar och dolkar från vikingatiden, vilka använts i magiska offerriter för att blidka gudarna -- och det var som om det inte funnits någon skillnad. Som om 1900-talets sakliga och rationella vetenskap bara varit ytterligare en av dessa uråldriga riter för att besvärja sjukdomar, väder, skörd och vansinne. Eller, tvärtom: som om 1900-talets förnuft också funnits med i de gamla ockulta tiderna.
Ett finmaskigt nät bredde osynligt ut sig genom salarna och rummen, genom alla korridorer och trappor, förenade och band samman föremål och tider med varandra till ett enda samtidigt nu och här. Verkligheten, den sanna historiska verkligheten -- eller vad man skall kalla den -- gled undan: jag skymtade den som en dröm och försökte gripa efter den för att hålla mig kvar i det som jag alltid tagit för givet, men allt gled undan, vreds ut ur sina sammanhang och förändrades. Det var inte en utställning, utan två -- eller: tre, fyra... Och någonstans i museet -- visste jag med ens -- fanns Kaspari: irrade genom rummen, gled ut och in ur olika tider och epoker, lätt och obehindrat.
När vi sedan lämnade museet, steg vi ut till en annan del av verkligheten; gatan vi gått in ifrån var inte den samma som vi kom ut på. På ett ögonblick, med bara några få steg, hade vi passerat från vikingatid till nutid och på ytterligare ett ögonblick kunde vi gå från nuet till... tiden för Jesu födelse, till Hieronymus Bosch märkliga 1400-tals värld, till Claudius' tid i Rom... Det förflutna levde kvar i nuet, befann sig hela tiden på några få stegs avstånd, bara ett oförsiktigt ögonblick från vardagen.
-- Ibland, sade Johan, har man för att få allting att stämma överens velat tro att två och två alltid blir fyra. Men man kan lika gärna tänka sig att det blir fem -- eller sju, åtta...
Jag svarade inte, men jag hade känslan av att världen var perforerad, full av hål vilka man obehindrat kunde passera genom. Inget var längre fast. Man kunde vara professor, lärare, VD, romersk kejsare, luffare, legionär, konstnär, matematiker, fotograf, filosof eller hora, och man kunde leva i det antika Rom, i medeltidens Bologna, Beethovens Tyskland eller i nuets Sverige -- och så ta ett steg åt sidan, bara släppa taget, och plötsligt vara något annat, något helt annat i en helt annan tid.
Allt var i rörelse och allt växlade, vävdes in i vartannat, flöt ihop, gick samman, förenades, gled isär på nytt, öppnade sig, slöt sig, avspeglade sig, uppgick och delade sig. Världen stod aldrig stilla. Jag var rädd, som om jag när som helst hade kunnat svepas bort och försvinna. Avlägset tyckte jag mig höra ett märkligt ljud, liksom en tonlös musik som kom från ingenstans och som bara var som ett sus i luften. Kanske var det bara stadens bakgrundsbrus, det som man annars uppfattar som tystnad därför att man ständigt hör det, jag vet inte, men jag misstänker att också Johan hörde ljudet och att det var från det som han hämtade sina bakvända melodier och rytmer.
Jag vände mig om efter ljudet och i en glimt tyckte jag att en av gatuskyltarna vi passerade bar namnet Via Sacra, men när jag såg efter fanns det inget där, bara den vanliga skylten. Allt var som det brukade. Det var mörkt, kanske hade jag sett fel, varit uttröttad.
Sent på kvällen satt vi på verandan, insvepta i filtar. Johan pratade. Jag satt bredvid och såg ut över sjön, drack en kopp te, rökte en cigarett.
-- Världen, sade han, är mänsklig. Den är vad vi människor ser, känner, hör, smakar och luktar. Vad vi säger och vad vi skriver och tänker. Och därför är den aldrig enkel. Går inte jämnt ut, som i någon sorts matematik -- för att vi inte går jämnt ut. Det finns alltid ett annat ansikte. Och sedan ytterligare ett. Och ytterligare ett. Tvärs emot förnuftet och kronologin och allt annat...
Han tystnade villrådigt, som om han plötsligt hade kommit av sig och tappat tråden i tanken, stirrade tomt ut över sjön och skogen.
Jag satt tyst, kände mig loj och slö, och plötsligt hade jag somnat. Johan fortsatte att prata, hittade tillbaka till den förlorade tanken, jag hörde honom in i sömnen men urskilde inte längre några ord.
När jag vaknade var jag ensam; klockan var långt efter midnatt och Johan hade gått och lagt sig. Teet var kallt och cigaretten hade brunnit upp i askfatet. Jag reste mig, stel och frusen, och vacklande till sängs. En overklig känsla av att ha drömt alltsammans dröjde sig kvar hos mig. Jag försökte skaka av mig den, men den följde efter mig, in på rummet och vidare in i sömnen: att allt detta, från början till slut varit en dröm som jag snart skulle vakna ur, att det inte varit Johan som talat, utan jag själv. Men -- tänkte jag på väg in i sömnen -- vad spelade det för roll? Vad spelade något över huvud taget för roll?
Några dagar senare besökte vi konstmuseet, letade genom salarna, alla målningar och skulpturer. Och på andra våningen, i trappgalleriet, hittade vi till slut en liten tavla från 1600-talet av en anonym, okänd konstnär. Målningen föreställde Gustav II Adolfs liktåg, men var full av groteska djävulsfigurer, vanskapta och sneda, som dansade i någon festlig yra, medan den döde kungen blev förgudligad. En djävul med ett par svedda änglavingar vände baken mot betraktaren och sket i en liten skål som en uggla höll fram. Ett skelett svepte med lien över den lugubra folksamlingen kring liktåget. En man med hundansikte, utklädd till påve anförde ett litet festtåg i utkanten av scenen.
Det var som hos Bosch.
Vi nickade igenkännande och fortsatte, vandrade från rum till rum. Renässansporträtt, 1700-tals stilleben, romantiska 1800-tals målningar -- allt blandades samman, huller om buller. I gallerierna hittade vi skisser av Forum Romanum gjorda på 1700-talet, innan torget ännu blivit utgrävt. Monumenten syntes bara som halvt dolda stensamlingar på teckningarna, sköt upp ur marken som någon sorts stenrösen: festsalen i Neros Gyllene hus, Septimus Severus' triumfbåge, Caracallas termer...
När kejsar Septimus Severus efter ett misslyckat fälttåg mot Skottland dött i York år 211, hade hans sista råd till sina ständigt grälande söner varit att de skulle försonas, betala soldaterna pengar och skita i allt annat. Som ett tecken på deras brödraskap hade han långt tidigare låtit hugga in de båda sönernas namn i den triumfbåge som han rest på Forum Romanum efter segern över partherna: Caracalla et Geta.
Under en kort tid hade också styret av Rom delats mellan de båda bröderna. Sedan hade Caracalla slagit ihjäl sin bror och genom detta blivit ensam kejsare. Men som om inte detta varit nog för honom, hade han även huggit bort sin brors namn från triumfbågen, undanröjt varje minne av honom, liksom för att slå ihjäl honom en gång till, slutgiltigt, och därmed utplåna honom som om han aldrig hade funnits.
Vi gick alldeles tätt intill teckningen och tyckte att vi någonstans under laveringarna kunde skymta Getas namn. Vi visste att vi var på rätt spår. Johan mumlade för sig själv, verkade upphetsad, och jag gick tätt bakom honom.
I ett rum som gränsade till gallerierna fann vi en målning av något som påminde om Forum Romanum, men ett Forum som aldrig blivit uppfört, bara funnits strax intill det andra, liksom förskjutet, kallt och ödsligt, som en dröm eller någon sorts historisk pendang. Vi tittade efter spår av Kaspari bland kolonnerna, arkitraverna, basilikorna, och för ett kort ögonblick fanns han där, som en ensam skugga i den mörka duken, en kort sekund.
På kvällen satt vi som vanligt på glasverandan, under våra filtar. Johan pratade, så som han alltid gjorde. Jag lyssnade förstrött på honom, såg ut mot skogsbrynet, tänkte på annat, hörde Johans röst som en sång, en ordlös, nynnande sång som ledsagade mina tankar. Eller om det var jag som berättade och Johan som lyssnade. Jag vet inte.
 
En dag försvann plötsligt Johan, reste bort någonstans. Jag vet inte vart. Plötsligt var han borta. Han hade inte lämnat något meddelande efter sig, ingenting. Till och med bilen var kvar; han måste ha tagit en taxi. Jag kände på dörren till hans arbetsrum i hopp om att där kunna hitta något som skulle kunna ge en förklaring, men dörren var noggrant låst och hur jag än letade efter en nyckel hittade jag ingen och fick ge upp.
Jag satt ensam på verandan, kände mig övergiven, plötsligt kraftlös, visste inte vad jag skulle göra. Det var tyst. Jag satt och höll i en liten rostig plåtbit som jag hittat någonstans och utan att tänka på det stoppat på mig, såg på den, föreställde mig att det i dess knaggliga, rödbruna yta fanns någon sorts ledtråd till Kaspari. Jag försökte gripa tag om tanken, hålla kvar den, gå in i den, men den vek undan, fanns där bara som en fläck i kanten av synfältet.
Jag åkte alltmer sällan in till staden, lämnade till slut bara huset för att handla mat och andra förnödenheter, och återvände sedan snabbt. Och slutligen, som om yttervärlden på något sätt varit hotande, låste jag ytterdörren och ställde för stolar och bord, ett stort klädskåp som stod i hallen, barrikaderade mig i huset, försvann in i dess vidsträckta rum och salar.
Jag tog på mig en stor, mörk ytterrock som jag hittat i klädskåpet och började att gå österut genom bottenvåningen, irrade genom de tomma och ouppvärmda korridorerna, osäker om riktningen. När jag nått fram till vad jag i alla fall trodde var den östra flygeln, vek jag av och fortsatte söderut. Jag bytte våningsplan, kryssade mig fram. Jag hade mat och vatten med mig, och emellanåt, när jag gått vilse och inte längre visste var jag befann mig eller kommit för långt bort för att orka återvända till mitt rum, lade jag mig ned på golvet och sov. Ibland hittade jag en soffa i något dammigt rum, eller en säng, och jag virade in mig i rocken, kröp ihop och somnade. Jag tappade greppet om tiden. Bara ibland kom jag förbi rum med fönster som vette utåt, mot trädgården, sjön och skogen. Jag kan ha gått i dagar och veckor och till och med längre än så. Jag hade ingen uppfattning om dygnen.
Jag kom förbi rum som såg ut att ha lämnats i hast, med tallrikar och bestick framdukade på borden, aska i kakelugnarna och en kvarglömd handske eller näsduk på golvet. Som om man tills helt nyligen hade bott där. Men när jag drog med fingret över bordsskivan såg jag att det låg ett tjockt lager av damm över alltsammans och jag förstod att rummet måste ha stått orört sedan länge. I ett annat rum stod ett skrivbord täckt av anteckningar och räkenskaper, ett askfat bräddfullt med cigarrfimpar och bredvid det ett omkullvält whiskyglas. Kanske var det hotelldirektörens kontor, Johans förfaders, officerens. Jag letade efter blodfläckar på golvet, ett kulhål i någon av väggarna, spår av hjärnsubstans, men utan att hitta något. Jag öppnade skrivbordslådorna, rotade bland papper, minneslappar och brev, gamla rester av halvätna smörgåsar, en tom whiskyflaska... En låda var helt fylld med damunderkläder, som ett slags trofésamling över lyckade erövringar: svarta, vita, röda, några nästan oanvända, andra slitna och trådiga. Jag vände på tavlorna utmed väggarna, drog ut och tittade på böckerna i bokhyllan.
Efter ett tag kände jag en obehaglig ilning utmed ryggen, som om den gamle mannen ändå stått någonstans i rummet och tittat ogillande på mig, omgiven av sina horor. Jag reste mig upp och gick snabbt därifrån, och bakom mig, på väg nedför trappan till våningen under, tyckte jag att jag hörde hur dörren slogs igen och en nyckel vreds om i låset.
Jag framhärdade, återvände envist gång på gång till husets inre. Jag tror inte att jag lyckades skaffa mig någon överblick över det; jag lärde mig aldrig att hitta i det. För varje nytt strövtåg stötte jag på nya rum och korridorer, salar som oväntat öppnade sig där jag gången före bara sett en vägg -- och en slät vägg där jag kunde ha svurit på att jag tidigare sett en trappa eller ett rum. Som om jag ständigt på nytt förvillade mig, eller som om huset självt ändrade ordningen på sina rum, liksom levde och rörde på sig i sitt inre.
En kväll -- eller natt, eller morgon, jag vet inte vilket -- hörde jag ljud ifrån de övre våningarna, inte de vanliga susningarna och knäppningarna som huset alltid gav ifrån sig, utan något annat, obestämt och knappt urskiljbart. Det lät som sång, som om någon gick fram och tillbaka genom korridorerna och salarna och sjöng. Jag trodde att Johan hade kommit hem, men ingen kom ned. Och när jag gick uppför trappan och ropade hans namn fick jag inget svar.
Varje natt hörde jag sedan någon som gick genom rummen och sjöng, en hög och klar röst, som svagt hördes ned till mig. Och jag började hålla min sovrumsdörr låst, med nyckeln kvar på insidan.
Tiden vred sig trögt genom huset, passerade utan att jag märkte något; regnet föll, hösten gick mot vinter. Ibland glömde jag bort vad jag letade efter. Kaspari, Johan -- allt var borta för mig och jag blev sittande på verandan, stirrade tomt framför mig, ut över sjön och skogen, håglös. Jag kunde sitta i dagar, men något fick mig sedan alltid på rätt spår igen, och jag reste mig upp och fortsatte att gå genom huset, genom alla rum, korridorer och trappor och lönndörrar som stått där orörda i sitt instängda mörker i åratal och århundraden.
Ibland blundade jag, trevade mig fram som en blind, som om det skulle göra allt klarare. Eller otydligare, och därför sannare. Jag vet inte. Allt var förvirrat. Och när jag plötsligt och oväntat kom förbi en spegel, tyckte jag ett ögonblick att det var Johan som jag såg. Eller Kaspari. Mitt ansikte hade blivit magert och kindknotorna hade blivit högre, liksom lyfts upp ur ansiktet; håret hade blivit långt och jag hade det numera uppsatt i en kort hästsvans. Jag kände inte igen mig själv.
En kväll, jag minns inte när, hittade jag nyckeln till fotolaboratoriet. Jag satt i rökrummet och lyssnade till sången inifrån huset, försökte urskilja ord i den säregna melodin. Jag var inte längre rädd, hade vant mig vid den, tänkte på den som ett slags sällskap. Och plötsligt låg nyckeln på biljardbordet, vid ett av hålen, som om någon lagt den ifrån sig och sedan glömt bort den. Den måste ha legat där hela tiden, jag kan bara inte ha sett den förut.
Jag gick ned i källaren och öppnade dörren och steg in. Utmed ena långväggen stod ett stort skrivbord med en kopieringsapparat, en timer, en ljusmätare och en mängd annan utrustning som jag inte visste vad den var till för. Och mitt emot, utmed den andra långväggen, stod en lång diskbänk med olikfärgade baljor för framkallning av papper och film, en mängd flaskor med olika kemiska lösningar, sköljanordningar, torkpressar... På väggarna satt röda laboratorielampor, och den ena kortväggen täcktes nästan helt av ett stort arkivskåp i grön plåt. Jag öppnade draglådorna och började bläddra i mapparna fulla av Johans bilder: experimentella och obegripliga fotografier blandade med helt vanliga porträtt, semesterbilder, hus, kyrkor, leende människor... På några tyckte jag att jag kände igen mig själv, jag låg på en parkbänk och det såg ut som om jag sov. På andra såg jag Johan, ensam framför olika byggnader och statyer, tillsammans med människor som jag inte kände igen.
Jag tog med mig fotografierna av mig och Johan, och hämtade sedan de gamla bilderna ur det väldiga ekskåpet i hotellets sällskapsrum, bar in famn efter famn till vardagsrummet och bredde ut dem över golvet, biljardbordet, de låga rökborden, spred ut dem tills hela rummet var täckt av bilder, huller om buller, utan någon ordning. Plåtar, negativ, glasskivor, bleknade kopior med en gulbrun ton i papperet... Jag studerade dem sedan noggrant, jämförde, satte samman, försökte att urskilja något, men såg inget annat än det jag redan hade sett vid första ögonkastet. Som om bilderna på något sätt hade varit platta, liksom alltför skarpa och tydliga. Jag tog en kniv och skrapade på dem, studerade dem igen, skrapade på nytt, ristade upp den tunna silveremulsionen, skar sönder dem. Och när jag fortfarande inte såg något, färgade jag in dem med olika vätskor som jag hittade i fotolaboratoriet, blekte dem, gjorde avtryck av mina händer, kissade på dem...
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men någonstans, tänkte jag, måste Kasparis ansikte träda fram, som genom magi, plötsligt, alldeles oförutsett, ur alla revor och fläckar. Eller ett namn, en kropp, en byggnad, ett landskap, en skrift, en karta... Någonstans måste någonting träda fram. Något som plötsligt skulle leda mig rätt. Jag gav inte upp tanken, fortsatte att söka igenom bild efter bild, och slängde dem sedan ifrån mig när de förblev tomma och uttryckslösa.
Till slut hade jag gått igenom alla bilderna och de låg sönderrivna på golvet, utspridda över bardisken och biljardbordet, förstörda och oigenkännliga. Jag gick ut ur rummet, ställde mig i dörröppningen och försökte att se bilderna på håll, tillsammans, som ett mönster, som om de alla var för sig utgjorde en liten del av en enda bild: de gamla dagerrotyperna, torrplåtarna, talbotyperna, Johans bilder, semesterbilderna... Ur alla bilderna, tänkte jag, skulle något annat träda fram, något nytt, okänt. Jag kisade, sneglade på dem ur ögonvrån, stirrade in i den tända glödlampan över biljardbordet och såg sedan på bilderna genom solarna som snurrade för min blick, röda, gröna, bruna, violetta...
Och kanske såg jag något, ett ansikte som plötsligt trädde fram ur myllret av de sönderrivna bilderna. Eller, inget ansikte men något: en skugga, en gestalt, något som sedan ledde mig genom huset. Jag vet inte.
Man skulle lika gärna kunna säga att jag bara fortsatte att gå tills jag slutligen kom rätt. Av en slump. Det är inte lätt att avgöra vilket.
På ett av de övre våningsplanen, nästan högst upp i huset, nära det norra tornet där Strindberg en gång hade bott, kom jag förbi en serveringsgång som jag tidigare inte lagt märke till, någon sorts genväg som hotellpersonalen en gång måste ha använt sig av. På väggen bredvid fanns en liten varuhiss bakom en skjutlucka som kärvat igen och inte längre gick att rubba. Jag gick in i gången, kände lukten av gammalt damm och kvav instängd luft, trevade mig fram genom mörkret, och kom in i en matsal eller något slags rekreationsrum. Väggarna var helt täckta av fresker och rummet låg liksom inbäddat i ett vackert landskap: tempelliknande ruiner, en grön, blomstrande äng, några får, en flod, blommande träd och en klarblå himmel och strålande sol. Som ett slags elyseiskt fält, en romantisk dröm om antikens förlorade paradis. Några bord och stolar stod övergivna på golvet. En naken staty stod ensam i ett hörn, alldeles invid freskomålningens flodbrink, och såg ut över rummet och landskapet. Någon gång måste förflutna släktingar till Johan, eller hotellets fåtaliga gäster, ha tagit igen sig här, sträckt ut sig i de knarrande stolarna och mjuka sofforna och druckit te spetsat med rom och fört lågmälda samtal med varandra, kanske kurtiserat överstens glädjeflickor.
Avlägset, någonstans inifrån väggmålningarna, tyckte jag att jag hörde musik, en bakvänd, nästan tonlös melodi, en flöjt, någon som sjöng, men avigt och på något vrångt sätt. Jag gick fram till väggen och såg att dörren till ett av templen bakom sig gömde en verklig dörr, övermålad och nästan osynlig i freskomålningen. Jag tvekade ett ögonblick, öppnade sedan dörren och gick in i målningen. Försvann.
Och så kom jag fram till Kasparis rum.
Det var ett av de rum som Johans anfader någon gång för länge sedan låtit bygga om till hotellrum. Blekröda, spröda gardiner hängde ännu för fönsterna ut mot trädgården, ett fransigt överkast låg över den svankryggiga sängen och på väggen satt en primitiv ringledning ned till receptionen och hotellbetjäningen ännu kvar.
Rummet var tomt; Kaspari var inte där. Hans kläder och personliga tillhörigheter låg utspridda över sängen och golvet. Och på det lilla skrivbordet låg högar av anteckningar, dagboksblad, målningar och skisser... Allt täckt av ett tunt lager med damm.
Men någon gång måste han ha tagit in där, innan den gamle hotelldirektören skjutit sig, medan hotellet ännu levde och drevs.
Jag satte mig vid skrivbordet och började långsamt att bläddra genom högarna med papper, läsa, betrakta, sätta samman och föra isär.
Det blekgråa vinterljuset föll in genom fönsterna, lade sig i fyrkanter över bordet och över golvet, och papperet prasslade i mina händer. Och det skymde och blev natt.
Jag lade mig på sängen, svepte in mig i det röda överkastet,
rullade in mig i det lager på lager, och somnade.
