Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fråmåt.
11
Hennes resmössa af mörkt siden lig-
ger slät utmed håret, som är uppkam-
madt i nacken och tydligen icke rikt, ty
man skönjer genom tyget de fina kon-
turerna af hennes bakhufvud. Men;un-
der skärmen böljar det fram ilätta hvirf-
lar, glänsande svart.
Kring halsen har hon virat en spets-
schal af samma färg som håret. ’ Luftigt
och mjukt ligger den öfver skuldrorna.
Och som hon sitter där hopkrupen i ky-
lan, är det som såge man ett blekt för-
fruset ansikte titta fram ur ett moln af
rök.
Hon är icke vacker. Men det fins i
dessa barnsliga drag något obeskrifligt
tjusande, något hjälplöst lockande, som
gör hjärtat vekt. Och denna outvecklade
figur — den är som knoppen af en obe-
kant blomma, den äger det okändas säll-
samma, spännande retelse. Man vet icke
hvad den bär inom sig; man vill så gärna
drömma sig möjligheterna rika och fulla.
Jag känner hennes namn. Det står
graveradt i plåten på kappsäcken; och
jag såg det dessutom i morgse på hotel-
lets tafla: miss Bowen från Irland.
Hon reser i sällskap med en äldre dam.
Hon reser synbarligen för sitt nöjes skull.
— — Hon är således rik. Måhända
dotter till en af dessa vampyrer, som suga
hennes hemlands: must, medan folket för-
tvinar i bjälplös nöd.
Jag sluter ögonen.
henne. -—- = —
Rägnet smattrar i droppar öfver se-
geldukstaket. Vinden sjunger sin melan-
koliska höstsång i tacklet, skutan krän-
ger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt
den andra — vaggar makligt sin tunga
kropp af och an på böljorna.
Min reskappa är tjock och mjuk. Jag
tycker mig sitta i ett varmt rum, meka-
niskt gungande stolen fram och åter.
Där ligger hennes land framför mig:
en härhg natur.
Saftigt glänsande gröna ängar.
Skogar, skiftande i tusen fina nyanser,
från mörkaste barrgrönt som går öfver i
svart, ända till det nyutsprungna björk-
löfvets lätta, luftiga ton, däri klorofyllet
mera anas än skönjes.
Jag vill icke se
nande axens toppar, som en lätt skugga
öfver en himmel af idel klarhet.
Blanka sjöar. Öfver dem ligger luf-
ten och skälfver i sommarhettan. I dem
speglar sig rymden blå och djup som ett
oändligt öga med smärta i blicken, stir-
rande ut i världsaltet.
En härlig natur. En vacker ram till
en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, där
luften är osund och frän, där den makt-
lösa fattigdomen förgäfves kämpar mot
sjukdomar och elände — där lefva lan-
dets innebyggare sitt lif, medan främ-
mande människor på utländsk botten för-
slösa de rikedomar, som hopa sig alt större
hos dem, ju mera irlfändarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot.
Och det skall komma en tid, då hatet
bryter fördämningarne och våldet tager
det man nyss bad om i rättvisans namn.
Och kanske skall mordängeln — — —
Ett lätt skri! Det högg till i brö-
stet.
Jag ser upp. Ah — det var ju blott
en inbillning.
Båten hade gjort en svår öfverhalning
och den lilla missen hade blifvit skrämd.
Nu kryper hon åter samman med ett li-
tet småleende öfver sig själf.
Hvad är det hos denna flicka som gör,
att jag icke kan låta bli att betrakta
henne. Hon är icke vacker; jag uppre-
par det nästan krampaktigt för mig själt.
Och ändå kan jag icke slita min blick
från detta bleka, smala, förfrusna ansikte,
som tittar fram som ur en sky af rök.
En bild af hösten, synes hon mig.
| Jag älskar hösten.
Ar det vädret, är det naturens melan-
| koli, som återverkar inom mig, som kom-
| mer mig att bli vek som ett barn?
Jag vill icke ryckas med af denna
vekhet, jag vill icke ge mig hän i stäm-
| ningen, som kväller fram i mitt inre. Jag
|
|
I
|
I
|
|
|
|
jär den nyktra uppfattningens man:
Jag
kan dissekera upp känslorna, jag är van
att söka de fysiska lagarne, som tvinga
dem fram.
Och ändå känner jag något ljumt och
mjukt födas inom mig. Det är som stege
det alt högre i bröstet en vårflod af var-
ma böljor, som slå tillsammans öfver mitt
Fälten stå gula och skina i solljuset. | hjärta, långsamt stigande och sjunkande,
En svag flakt stryker fram öfver de mog-
i långa, smekande- dyningar. Det är som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
