- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
19:8

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

5 Det unga Frankrike.

frälsningsord, ett ord, som godtgjorde det
allmänna eländet här nere, som återgåfve
lif åt de döda själarne, sådana som hans
själ, och ett djupt lugn åt pinade sam-
veten, sådana som hans samvete?» —
»Ah, tänkte Armand, det är möjligt att
dessa ord: godt och ondt, själ och Gud,
icke ha någon som helst mening. Under
tusentals år ba filosoferna disputerat i
sitt ämne utan att draga någon slutsats,
ha religionerna följt på hvarandra och
rÄmlat. Jag har mätt förnuftets vanmakt
och jag har icke tron. Men man behöf-
ver hvarken förnuft eller tro för att veta,
att det fins ett elände bland menniskorna,
och att vi böra göra allt för att icke vara
orsaken ’ till detta elände:..: Att vi
böra? ... Liksom om vi voro fria! Men
fria eller icke, låt oss lära känna detta
elände och beklaga det! Då den unge
mannen inlät sig på denna medlidandets
nya väg, erfor han visserligen icke en
absolut lindring i sitt samvetsagg, men
ett slags förtviflad vekhet, som slutligen
upptinade hans hjerta.» Och när han
sedan från den kvinnas läppar, hvars lif

han obotligt förstört, hör dessa barm- |
hertighetsord: »Jag har ingenting att för- |

låta Er. Nej, det var icke Ert fel; att
Ni icke kunde tro mig... Min Gud,
hvad jag har beklagat Er!» fylles han

af en oändlig tacksamhet, och då hon |

slutar med dessa ord: »lofva mig att al-
drig trampa på något hjerta, att alltid
vörda känslan, hvar helst Ni möter den . . »
känner han medlidandets stora välsignelse.
»Det var emedan hon haft medlidande
med sin älskades samvetskval, medlidande
med sin makes kärlek, medlidande med
sin sons framtid som Helene hade hej:
dat sig på den ödesdigra vägen. Det var
genom medlidandet, som hon utplånade
allt i deras dystra och skumma förflutna.
Det var kanske slutligen i medlidandet
för sin man och sin son hon skulle finna
medlet till att lefva ett lif till förbättring,
så framt Armand byste medlidande med
henne och var henne en hjelp. — Den
frälsningsgrund, som han icke kunnat er-
hålla af det vanmäktiga förnuftet och
som trons dogmer icke gifvit honom, eme-
dan han icke trodde på dem, fann han
sålunda i denna barmbhertighet, som kan
undvara all bevisning och all uppenbarelse,
— men är den icke den permanenta och

| högsta uppenbarelsen? — Och han kände,
att någonting hade födts inom honom,
| hvarmed han alltid skulle kunna finna

skäl att lefva och verka: det menskliga
| lidandets religion.»

I.

Denna åskådning af verlden och lif-
vet är hos Bourget icke ehdast en liflös
förståndsdoktrin utan har på det innerli-
gaste assimilerats med hans känslolif.
Han har icke endast framstält densamma
i formen af en teori, han har äfven lef-
vat och känt den i siv diktning. Den
röjer sig icke endast i systemets stilfulla
linjer, den våndas som en lidande men-
niska i novellernas prosa och gråter som
ett lefvande väsen i strofernas rytm.

Det vetenskapliga intresset är det pri-
mära. Det är detta, som kommer honom
"att stanna, det är detta, som sätter i rö-
| relse hans hjerna och hans hjerta, hans

förstånd och hans känsla, hans analyssinne
’ och hans sensibilitet. Det gör sig gäl-
lande genom hela diktverket, från dess
första till dess sista sida, till och med
midt under skildringen af: de mest lidel-
sefulla och upprörda scenerna. Bourget
vill undersöka och förklara menniskona-
turen, icke endast de personer, som han
framför i sina berättelser, utan på samma
gång och genom dem menniskonaturen i
dess allmänhet. Liksom ban i sina rent ve-
tenskapliga uppsatser stundom afbryter sitt
jemna resonnemang för att med sina klara
läckra akvarellfärger omsorg$fulltteckna en
interiör, ett sceneri, hvilket liksom om-

sätter tankens ahstrakta innehåll i en fy-

siskt åskådlig bild, på samma sält finnas
i hans diktverk oupphörliga öfvergångar
från konstnärlig framställning till veten-
skaplig förklaring. Och icke endast till
den vetenskapliga förklaring, som står i
omedelbart och nödvändigt samband med
berättelsen, utan till alldeles fristående,
vetenskapliga fakta. Han icke endast
verkställer individuelt psykologiska ana-
lyser, han formulerar allmänt psykologi-
ska lagar. Han öfvergår från det speci-
ella psykologiska fallet tillbaka till den

| stora naturlag, under hvilken det hör och ?

| hvaraf det är en tillämpning. Oftanöjer
han sig icke med att konstatera denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free