Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( dödssår,
denna tro, bräckligheten i denna dröm.
mer
och, liksom kvinnans otrohet, liksom man-
i »Cruelle
Framåt.
15
lanåt en förtviflad längtan att rädda sig
undan lifvets upprörda känsloström in i
tankens kalla, lugna regioner. En sådan
menniska blir med nödvändighet led vid
allt, led intill döden. Ty hon älskar och
ordet, och att den derför inte heller skall
’ vinna framgång hos oss.
| men det generar honom inte,
söker, med det bästa inom sig, något som |
icke fins. Meningenstädes känner denna
menniska missräkningen, vämjelsen, smär- |
Hon anser, att kärleken är det enda
tan så intensivt som i sin kärlekserfaren- |
| het:
som gör lifvet värdt att lefvas, hon har
satt in sjelfva essensen i sitt väsen, kär- |
nan i sin personlighet, det enda, hvarpå
hon kan lefva, på sin dröm om kvinnan,
sin tro på henne; och derför slår lifvet
när det blottar ihåligheten i
»Det är en djup sanning, att menni-
skan är sådan som hennes kärlek; men
denna kärlek, hvarför och hvarifrån kom-
den till oss? En fråga utan svar,
nens svaghet, liksom sjelfva lifvet, en
grym, grym gåta!»
énigme.» Bourget har här
sammanträngt hela sin liftsåskådning, hvil-
ken höres genom hela hans diktning som
ett sakta, smärtsamt misericordia.
är sannolikt en lag», säger han på ett
ställe i sin studie ölver Stendahl, »att
de barbariska samhällena med alla sina
krafter sträfva mot ett tillstånd al med:
vetenhet, hvilket de pryda med namnet
civilisation, och att denna medvetenhet
icke väl är vunnen förr äv förmågan att
lefva utsinar i dem. Osterländingarne
bruka säga: Då huset är färdigt, inträder
döden .,. — Må denna oundvikliga gäst
åtminstone finna vårt hus prydt med
blommor!»
SE OR SES
"Om socialismens riks-
förderflighet".
ig
S | » Vårt Land» särdeles »märklig», pue-
rilt skrifven ledare.
Författaren börjar med att påstå, att so-
cialismen står i strid med »de ekonomiska
naturlagarne», med menniskans kraf på fri-
het och sjelfständighet och med femte bud-
| storien är,
Han vet mycket väl, säger han, att man
hånskrattar åt hans pietistiska uttalanden,
ty han >»hän-
visar» — såder i stort och i allmänlighet —
»lugnt till verldshistoriens vitnesbörd, som
visar, att hvarje menniskoverk, som upprät-
tats i uppenbar strid mot Guds bud, haft
upplösningens frö från begynnelsen inom sig
och aldrig kunnat ega bestånd».
Hans position i jemnhöjd med verldshi-
menar han, utan vidare skäl
| från hans sida, oangriplig.
Sedan han intagit denna höga ståndpunkt,
ger han »myndigheterna» en, som han tyc-
ker, välbehöflig lexa. Han påpekar dessas
’ kortsynthet och slapphet, hvilken består deri,
att de låta socialisterna »fira hvarje sön- och
helgedag med att öppet utså hatets och afun-
dens draktänder». j
Stackars myndigheter! Inte en
gång
| » Vårt Land» ger dem ro.
Dessa äro slutorden |
» Det |
| nämning, hvad den alltid varit
å lyder öfverkriften på en d. 13 sept. i |
Men de må nu vara så slappa som helst
— författaren bar ändå den tröstenv, att han
vet, att om någon verklig fara hotade sam-
hället från socialisternas sida, då skulle sam-
hället visa en »kraftutvecklivg», hvilken »i
hvarje fall vore mer än tillräcklig för vålds-
männens kufvaude».
Han är öfvertygad om, att den »röda
socialismen» icke har utsigt för sig i vårt
land, fast en del »folkuppviglare» äro af
annan mening.
Folkuppviglare ! föraktfulla = be-
bebändig
att använda! Och hvad den har gamla anor!
Den är uråldrig, tänker jag — så uråldrig,
att från uråldrighetens synpunkt borde förf.
strängt taget älska den. Jesus af Naza-
Denna
zareth — kallades inte han uppviglare? —
| Borde inte »Vårt Land», som ofta låtit på-
I skina ätt vilja föra hans talan, anse det vara
| en hedersbenämming?
Men han var ingen uppviglare, invändes
kauske.
Var han inte? Men hans ord jäste 1 fol-
ket, och fariseérna och de skriftlärde sade :
han förför folket. Och de slutade inte med
mindre, än att de fingo det till att ropa:
»Korsfäst, korsfäst!»
Men det var längesedan det skedde.
Ja, det var längesedan, men samma gamla
historia upprepas än i dag. Det bevisar om
inte annat »Vårt Lands» hållning gentemot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
