Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. ; 9
maste, mest svärmiska hängifvenhet, behöfde
henne, som var hennes enda stöd, hennes
dagliga sällskap, hennes oskiljaktiga vän.
Hon ville lefva. Och därför kom hon
gång på gång upp igen från sjukbädden, hur
mörkt det än sett ut, och fortsatte oafbrutet
sitt arbete.
Vintern 1884 ingick dock med dystra
utsigter för sjuklingen. Hennes krafter voro
mer än vanligt nedsatta, hostan irriterande,
fross- och feberanfallen upprepades. Hvad
var att göra? Gå till sängs och vänta på
slutet, som tycktes närma sig?
Hennes vänner ville förmå henne till
ett sista försök; taga tjänstledighet och till-
bringa vintern vid en bröstkurort utomlands.
Men härtill svarade hon länge på det
bestämdaste nej. De medel, som skulle åtgå
för en sådan resa, voro afsedda för ett annat
ändamål.
Det är mycket bättre, att jag dör i år,
än att jag uppehåller lifvet några år och se-
dan lemnar mamma medellös, svarade hon med
fasthet.
Men hennes ovanliga personlighet var
alt för känd och uppskattad för att man
skulle låtit henne sålunda gå under utan ett
räddningsförsök. Medel kommo, utan att hon
själf visste hvarifrån, men med det uttryck-
ligt angifna ändamålet att användas till en
resa.
Hon stod ännu emot, ty hon ville ej
lemna sin mor, som, själf sjuklig och med
försvagad syn, ej kunde undvara henne. -Men
äfven detta hinder undanröjdes, och så reste
de båda långt fram på hösten.
Ett par artiklar i »Stockholms Dagblad»
den 13 Febr. och 25 Nov. 1885 skildra de
intryck hon fick af en vinters vistelse vid
den Schlesiska kurorten, Görbersdorf. För
sina medsjukas skull önskade hon, att det
skulle blifva kändt härhemma, såväl hvad
man kunde vinna som hvad man riskerade
genom att resa dit. Själf -blef hon något
bättre, men hämtade ännu mer krafter under
den följande sommaren på Dalarö. På hösten
började hon åter sitt arbete med nytt hopp
och full af planer till förbättringar och ut-
vidgning af sitt kära museum. Men hon
fick ej länge fortsätta härmed, förr än sjuk-
domen bröt ut igen. Från Febr. till Juli
1886 låg hon till sängs, utan att en enda
gång kunna flyttas ur bädden. Förnyade
lungblödningar samt svåra plågor härjade
krafterna, men detta oaktadt fortfor hon hela
vintern att från sängen leda arbetena på
muséet.
Den 6 Juli dukade hon under. Då de
svåra kväfningsanfallen, som bebådade slutet,
kommo, och man ville lyfta upp henne i
bädden, sade hon med hela sin gamla kraft:
nej, låt mig ligga, så går det fortare.
Redan länge förut hade hon uppgifvit
kampen. >»Jag orkar inte mer lefva», sade
hon många gånger.
Men en lidelsefull kamp hade det varit
och stora andliga krafter var det, som här i
förtid brötos.
Några dikter från olika tidpunkter af
hennes lif må här följa såsom karaktäristiska
för den utveckling, hon genomgått. Först i
ungdomsåren det djärfva trotset, de stora
drömmarna, föraktet för det lilla och lätt
vunna; hon försmådde att »plocka en krypande
väkst vid sin fot> i den tanke, att hennes
längtan skulle gifva henne »örnvingar.»
Alprosen.
Du fagraste blomma på fjällets topp,
Du vilda, du trotsiga ros,
Du menar jag djärfs ej skynda dit opp —
Och visar vid branten din glöd!
0, skulle jag plocka, försagd och vek,
En krypande växt vid min fot,
Och afstå från vinkande farans lek
Och låta dig gäckas i ro?
Du stolta, som tjusat och lärt min håg
Att vämjas vid dalarneg frid,
Ej följer min afund örnarnes tåg,
Min längtan skall örnvingar bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
