Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 45
enligt gammal tradition utan vidare beläggas
med moraliskt och juridiskt straff. Detta är
naturvetenskapens nya, stora evangelium, det
alltomfattande förståendets och det alltomfat-
tande medlidandets evangelium, hvarifrån
frälsningen skall komma, — om det fins
någon. Af rent konstnärlig-psykologisk dikt-
ning innehåller boken novellerna: ”Höst”;
”Det räcker inte” och ”Hans poem”, af
hvilka de tvenne första ha sin plats bland
det bestående i Strindbergs rika produktion.
Ola Hansson.
vv
En petition
af
Hilma Strandberg (Skjalf).
Vid frukosten kom kyrkoherde Näslund
öfverens med sig själf, att han skulle be-
gagna tillfället och efter gudstjensten i dag
förehålla sina sockneboar deras plikt och skyl-
dighet med afseende på den till församlingen
ankommna petitionslistan om utrotande af osed-
lig litteratur.
Sveriges ädla rättsinniga folk — stort
och mangrant — ädel harm — sin konungs
tron — i ödmjukhet — sitt hjärtas bekym-
mer — ett skri — gamla märgfulla folk, ett
skri om räddning — nedärfda goda seder —
ädla, stora, sköna — fäders bröst — om
helgd för tron, hoppet, kärleken — tränne
lifsmakter — i våra dagar så —
Här stannade tankarna af. Kyrkoherden
satt ensam vid sin hummer och sin lilla ap-
titsup och hade efterhand börjat tänka ifrigt
och patetiskt — delvis halfhögt — med
spändt ansigtsuttryck och lifligt munspel, de-
lad mellan hummern och sitt tilltänkta i ädel
stil hållna tal.
Men här brast det. Hummern kräfde
hela uppmärksamheten, han var urtagen och
söndermosad på tallriken, och nu återstod den
viktiga tillredningen med peppar, salt, ättika,
olja och musköt. En liten, liten smula mu-
skot. Ty kyrkoherden hade den egenheten
att alltid tillsätta hummer med muskot — en
liten smula muskot.
Och vid detta moment dog tanken på
talet bort.
Försigtigt och noga inblandades de olika
kryddorna. Derpå ihäldes ett halft — aldrig
mer än ett halft om mornarne — tiodubbelt,
en smörgås påbreddes af de runda, smörfria
hvetekakorna, hvilka bakades hvar morgon
och serverades färska och varma på det Näs-
lundska kaffebordet. Kyrkoherden hade själf
afgifvit en noggrann beskrifning på dem —
det vigtigaste var ugnsvärmen — icke för
hett! För all del icke för hett, då kunde lätt
det pikanta i smaken gå bort!
Derpå stoppade han bättre ned servietten
öfver den styfva prestkragen, höll ena han-
den med utspärrade fingrar varsamt öfver det
vackra, grå skägget — och så kom njutnin-
gens korta stund.
Tankarne blefvo nu så klara och varma,
de riktigt svälde ut på breda vingar.
— Ja, ett skri, ett samfäldt skri, sur
svenska hjertats djup» var det, ett skri som
barnets till sin fader — landets fader. Länge
nog — i ångest — stigande. sedeförderf —
ogudlig — ja — våga utsäga: en djefvulsk
literatur — bredde sig ut öfver landet, smög
sig in i den låges hydda — rikes salar —
förpestade luften — gift — oerfarna sinnen
— slut tålamodet. Han slog sig för sitt
bröst: O, herre konung, fräls oss, vi förgås
ete: etc:
Ungefär så ja. Det sista var en Iyck-
lig travestering. Kyrkoherden var lite tve-
hågsen, huruvida det icke egentligen vore för
högt för massan, detta, men — hufvudsaken
var nu, att det skrefs på — sant att säga,
voro ordalagen mer ämnade för tidningarna:
Kyrkoherden hade en liten misstanke om, att
en vänlig insändare — sådant värkade alltid
stärkande och väckande. För resten kunde
han säga som gamle Ivar Blå i världen,
om det gälde: det var icke omöjligt skaka
fram en liten insändare ur egen —
Skelanda var stort, det måste gifva en
mängd underskrifter, det vore en skam
för församlingen att stå efter de mindre i
stiftet. Där funnos församlingar, hvarifrån
icke den lägste bonddrängs namn fattades.
Men de hade heller icke det ok, som han
hade att draga på.
Kyrkoherdens panna rynkades, hummern
ville knappast smaka. Ja, pastoratet var
godt, värkligen godt, men det fans stunder,
då han ändå nästan egnade en tanke ät att
söka sig bort, så mörkt såg det ut att få
den makt öfver folkets sinnen, hvilken allena
tillkom prästen och som ville till för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
